Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lilla kommendant, du skall hänga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuk, ej ske bättre än genom häftigt ursinniga ridter. Då
var oro bland generalerna. De kände hans oförvägenhet,
hans glädje att utmana och trotsa faran och de fruktade
hans död. Hvem skulle sedan mäkta sammanhålla hären
och föra den framåt till segrar? Ingen kunde det. Ingen
hade så soldaternas förtroende, deras kärlek och beundran,
ingen kunde få dem att göra underverk, atttrotsa köld, hunger
och alla slagfältets kval så som denne blyge, tyste,
tjugusexårige man som hette Carolus XII. För hans underliga
människa måste de böja sina gråa hufvuden. Och om också
motståndet mot hans planer ibland ville sticka upp — för hans
korta: så skall det bli! måste de gifva vika och fastän de
aldrig kunde utrannsaka honom, fastän han för livarje dag
blef dem en allt större gåta, slutade de med att älska och
beundra honom.
Och när han så efter dagars väntan plötsligt återkom
efter ridten, nedstänkt upp till midjan, genomvåt och
smutsig som den värste postiljon och utan att hyta om kläder
trädde in i matsalen, böjde hufvudet till en kort bön och,
medan han hela tiden seende ned i talriken, åt under
tystnad, då steg hos de gamla generalerna, som tigande stodo
kring hans stol, en känsla af vördnad som för något
gåtfullt, hemlighetsfullt, hvars väsen de icke mäktade förklara.
Det var dylika tankar, som drog genom Gyllenkrooks
hjärna, då han såg efter kungen, som försvann i
vinterskymningens dunkel.
Han vände sig mot Rehnskiöld, men när han märkte
dennes hånfulla leende blef han förargad.
— Jag tror hans majestät icke mycket fäste sig vid
öfverstens påminnelser, yttrade Rehnskiöld gäckande.
_ Nej, tyvärr, brummade Gyllenkrook mellan tänderna.
— Hur sa’ öfversten?
— Jag sa’ att hans majestät gör som han behagar?
— Ja, och det är en stor lycka för oss, att
hans majestät icke bryr sig om hvad papperskrigare mena, utan afgör
allt själf, svarade Rehnskiöld, i det han steg till häst och
aflägsnade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
