Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lilla kommendant, du skall hänga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade haft rätt och han själf galet. Upptänd af vrede
och stridslystnad skyndade han i spetsen för drabanterna
bärarne till hjälp.
Några få stegar hade emellertid kunnat resas och på
dessa stormade svenskarne upp utan tanke på den nästan
oundvikliga död, som mötte dem där uppe. Och den lät
ej vänta på sig.
Liksom då Lif-Regementets troppar bröto sig in genom
porten, blefvo de på stegarne uppspringande knektarne
mottagna af en skur af kulor; stenar och bjälkar krossade
deras hufvuden och de öfversköljdes af sjudande vattenmassor.
De ledo förfärligt, men ville likväl icke gifva sig utan sökte
oförskräckt tränga framåt. Några bland dem lyckades
verkligen komma upp på vallen, men endast för att genast af den
mångdubbelt starkare fienden blifva skjutna eller nedstörtade.
Då Lif-Regementet efter att fåfängt ha sökt tränga in i
porten vek tillbaka, ordnade öfversten genast deras led och
kommenderade åter till anfall. Men omöjligt. De raska
knektarne, som annars aldrig veko tillbaka, kunde omöjligt
förmå sig att än en gång storma porten och utsätta sig för
en säker död. Förgäfves sökte öfversten på allt sätt
uppmuntra dem, och då detta icke hjälpte svor han, hotade
och slog dem med flata klingan af sin värja. Likaledes
Kruse, unge Buss och de öfriga löjtnanterna. Intet hjälpte.
Steg för steg veko de tillbaka för fiendens kulor och då de
sågo att de andra tropparne, som försökt klättra upp på
stegarne, äfven drogo sig tillbaka, ökade de farten och det
hela tycktes arta sig till en allmän flykt.
Nu kom kungen stormande med drabanterna. Han
märkte genast att segern höll på att glida honom ur händerna.
— Svenskar! Svenskar! ropade han med en skyggt
klingande stämma, som likväl hördes genom stridsbullret.
Soldaterna vände sig om och lyssnade.
— Svenskar! Svenskar! ljöd åter kungens rop.
Och då de hörde den välkända rösten och sågo hans
enkla dräkt och af ifver flammande ansikte, blygdes de
och stannade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
