Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Din eländige kaftanafskärare och tsariske skurk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ilja Wassiljewitsch ropade på Marjanka:
— Kom hit med maten, ditt gamla käringskrälle!
Marjanka kom, bärande ett lerfat fisk och åtföljd af
Mitja, som med skyggt nedslagna ögon närmade sig de
druckna zaporogernas bord.
Då Ilja Wassiljewitsch fick se henne, tog han henne
smeksamt under hakan. Mitja ryckte till men vågade ej
draga sig undan.
— Se så, min unge, nu dröjer det nog icke länge,
innan du kommer ifrån de här fula gubbarne och till finare
folk, som skall kläda dig i siden och juveler. Om några
veckor bryta vi upp och då taga vi både dig och gamla
Marjanka med, yttrade Ilja Wassiljewitsch med ett fult
leende.
— Fy tusan, hvad ska’ ni med käringen att göra på
krigsstråten! afbröt unge Dmitri.
— Tyst du, min gosse! Marjanka blir bra att ha.
Hon lagar god mat.
Ett svagt hopp steg upp hos Mitja.
— Men jag är ju så dålig att laga mat. Jag kan icke
vara er till någon nytta. Låt mig få stanna hemma!
— Ahå, min unge ! Du blir oss till utomordentlig nytta.
Mot dig är gamla Marjanka icke värd ett halft kopek.
Suckande aflägsnade sig Mitja. Hon visste nu att hon
icke kunde fly utan skulle säljas som slafvinna åt de
förskräckliga turkarne. Äfven gamla Marjanka var nedstämd.
Hon hade i det längsta hoppats att de skulle få stanna
kvar på öarne. Då hade kanske något tillfälle till flykt
uppstått. Men nu! Intet.
Glupskt kastade sig de af zaporogerna, som ännu ej
voro alldeles dödfulla, öfver maten. De gräfde på en gång
med de smutsiga händerna i lerfatet, åto med fingrarna och
slängde fiskbenen hit och dit på bordet och marken. Då
de kände sig mätta, stego de upp och vacklade till sina
hyddor, kastade sig i kläderna på skinnfällarne och
insomnade tungt. De andra, som lågo under bordet, fingo ligga där
och sofva bäst de gitte, till dess de väcktes af vårnattens kyla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
