Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Icke ens en underofficer blottställer man så!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, det är en god bok, den bästa bland böcker,
menade kungen, och så begynte han med generalen en
ingående diskussion om teologi och filosofi.
Länge fortforo de två männen att samtala, kungen
gående fram och tillbaka i tältet och Lewenhaupt sittande
på en stol vid det enkla träbordet. Så småningom började
meningsutbytet intressera dem båda två. Kungen glömde
sitt egentliga ärende och hängaf sig åt sin lust att
disputera, och Lewenhaupt, som nästan var lika hemmastadd i
teologi som i krigföringskonst, utvecklade sina åsikter och
försvarade dem med mycken skicklighet. Kung Karl gaf
honom föga efter. Han hade blifvit lifvad af ämnet och
framkastade den ena synpunkten efter den andra, som ställde
frågan i en ny dager.
Nästan hela natten fortforo de att tala. Till slut blef
Lewenhaupt trött och önskade, hur intressant samtalet än
föreföll honom, att kungen skulle aflägsna sig, så att han
kunde få sig en stunds sömn. Men han vågade ej
framkasta ett yttrande därom eller uppmana kungen att söka
hvila. Han visste att det kunde upptagas illa.
Men kungen såg själf, att generalen började bli sömnig
och beslöt därför att gå.
— Ja, det är en god bok att hämta tröst ur, yttrade
han i det han beredde sig att taga afsked.
— Ja, att hämta tröst och styrka i svåra tider, svarade
Lewenhaupt.
— Svåra tider! tänkte kungen.
Han kastade en misstänksam blick på Lewenhaupt.
Nu kom han ihåg sitt egentliga ärende.
— Menar då generalen, att tiderna för oss äro så svåra?
frågade kungen.
Lewenhaupt insåg hvilken dumhet han låtit undslippa
sig och svarade undvikande.
Men kungen var envis. Han ville nödvändigt veta,
hvad generalen kunde mena med de svåra tiderna.
— Menar då generalen, att det är så bekymmersamt
att vi nu skola belägra Pultava och sedan slå fienden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
