Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfångatagna, genompryglade, halshuggna, korsfästade och sedan
skickade till Sibirien. Hu, så förskräckligt!
Och den stackars betjänten suckade tungt.
I långsam fart drog vagnen förbi de svenska trupperna.
I långa linier sträckte de sig mot söder, regemente vid
regemente. Närmast sig hade han vänstra flygelns rytteri.
Ryttarne sågo käcka ut, nästan unga pojkar allesamman,
men med stram hållning, allvarliga och bistra. Framför
regementena märkte han kungen, sittande på hästbåren.
Bredvid honom syntes Rehnskiöld, Piper och några andra
högre officerare. Bakom rytteriregementena kunde han
urskilja fotfolkets långa led med höjda standar.
Vagnen for vidare mot den skogklädda höjden.
Framför hela hären märkte han några skvadroner uppställda.
Det var Sparren, som på vänstra flygeln skulle börja anfallet
med en stormning mot fiendens skaror. Och långt bort
mot söder såg han en skara äfvenledes stå uppställd framför
hären, Roos med sitt rytteri.
Med döden i hjärtat körde Göran stallknekt vagnen upp
på höjden. Gärna skulle han kastat tömmarne och lupit
därifrån, men han vågade det ej af fruktan för husbondens
pistol. Säkerligen skulle denna då skjuta honom en kula i
baken. Och det vore ju lika illa som om den kommit från
fienden. Alltså måste han stanna där han var. Men han
bad en varm bön, att svenskarne i första angreppet måtte
taga de skansar, han såg nedanför sig, och slå fienden på
flykten, så att han själf icke skalle utsättas för någon fara.
Men om de blefvo tillbakaslagna och ryssarne stormade?
Han ryste vid denna tanke och menade att i så fall skulle
han sannerligen för Gud, trots husbondens pistol, svänga
om vagnen och i karrier skynda därifrån.
Morgonen var varm. Solen hade ännu ej fullt gått upp,
men dess bleka sken lyste vid östra synranden. I skogen
hade fåglarne vaknat och kvittrade muntert, men öfver fältet
kretsade korpar och glador som i väntan på rof.
Svenska hären hade ordnat sig och anfallet begynte.
Sparre rusade fram med sina skvadroner och kastade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
