Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur denna fälla. Ty kommer här en starkare fiende, så
finnes ingenting annat än att bedja om nåd.
— Ja, som generalen vill, men annars finns det en
plats i min båt, yttrade kungen enkelt och räckte honom
handen.
Lewenhaupt böjde sig ned och kysste den.
Nu börjades genast förberedelserna dels för kungens
öfverfart öfver Dniepern, dels för härens öfver Worskla.
Regementskassorna utdelades och dessutom af trossen så
mycket proviant och ammunition, som hvarje soldat kunde
bära. Lewenhaupt var outtröttlig i sitt arbete och
skyndade omkring, så att det väckte de andra officerarnes
uppmärksamhet.
— Hvad du har brådt, bror. Ta mig fan om här
kommer någon fiende på tre dar. Ryssen är själf trötter
och glad att få hvila sig, yttrade den grofkornige Sparre.
— Käre bror, svär icke, svarade Lewenhaupt. Hvarför
skulle icke ryssen kunna tåga lika fort som vi tågat före.
Finns bland dem en enda duglig general, så vill jag gifva mitt
lif, om vi icke i natt eller i morgon ha hela deras styrka
öfver oss. Hjälp mig i stället att ordna trupperna och
uppmuntra folket.
Sparre skyndade att efterkomma uppmaningen och
deltog sedan med ifver i arbetet.
Ryktet om kungens beslut att lämna hären hade spridt
sig bland knektarne. En dof förstämning rådde bland dem.
De insågo nu att allt var förloradt och intet annat återstod
än att gifva sig fångna till den hatade ryssen. Hoppet om
att återse sina hem, hvilket trots det djupa framträngandet
i främmande land, trots fiendens öfverlägsna skaror och till
och med trots nederlaget likväl left i deras bröst, dog med
ett slag. Visserligen talades om strid, och en och annan
framkastade möjligheten till räddning, men få trodde därpå.
Nedstämda och modlösa irrade de omkring. Det var slut,
och nu fanns ingenting annat än att med manlighet finna
sig i sitt öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
