Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Genom ödemarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glansen i hans ögon försvann, det kom ett frånvarande
uttryck i blicken, han stirrade en stund tyst framför sig,
och för officerarne, som gåfvo akt på honom, kom den tanken
att han skulle önskat ligga vid sina stupade soldaters sida.
Men han yttrade ingenting, gaf blott efter en stund order
att fortsätta tåget.
Marschen gick mot floden Dniester. Ett stycke innan
de hunnit fram till den, möttes de af en skara turkiska
officerare, klädda i lysande dräkter. Under djupa
vördnadsbetygelser redo de fram till kung Karl och hälsade honom.
— Stora majestät! yttrade den, som bar den rikaste
dräkten, och tycktes vara anförare för de öfriga. — Jussuf
pascha i Bender, vår herre, har sändt oss till dig för att hälsa
dig och inbjuda dig till detta land. På stranden af Dniester
har han låtit uppslå några tält och ber dig göra honom den
glädjen att mottaga dem, Han skall där vara dig till mötes
och hälsa dig välkommen.
Genom den turkiske tolken svarade kung Karl några
ord, hvari han tackade för gåfvan.
Det var rätt egendomligt att se de välfödda, rikt klädda
turkarne med sina vida kaftaner och ädelstensprydda
turbaner vid sidan af de afmagrade, utsvultne svenskarna i
deras slitna, trasiga dräkter. I synnerhet stack kungen i
sin dammiga blå rock, under hvilken en del smutsigt linne
skymtade fram, bjärt af mot de prydliga turkarna, i hvilkas
midt han red. Men dessa tycktes icke ha någon blick för
hans tarfliga dräkt. Sägner om hans kämpabragder hade
trängt ned ända till dem, de visste att han afskydde vin
såsom få muselmän, och den omständigheten, att han så
djupt föraktade allt hvad kvinnor, prakt och guld hette,
saker som i deras ögon utgjorde höjdpunkten af lifvets goda,
gjorde honom i deras ögon till en sällsam, nästan
öfvernaturlig personlighet. I österländskt flödande bildspråk skildrade
de för honom sin beundran och högaktning. Kungen hörde
leende på hvad tolken öfversatte och framhöll sitt nöje att
träda i beröring med ett så tappert folk som turkarne. Allt
var ömsesidig artighet, hjärtlighet och bästa samförstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
