Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Genom ödemarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten uti, jämte annat. Och välplägade och välförsedda drogo
de pä eftermiddagen ut ur staden för att söka sina
kamrater.
Vägen var icke svår att finna. Öfverallt där de drogo
fram sågo de lik af soldater, som stupat af sjukdom och
sår. Mången gång funno de kamrater som döende anropade
dem att taga dem med sig, men till sin sorg kunde de icke
göra någonting annat än att läska deras torrheta gommar
ined litet vatten, och så lämna dem åt deras öde. Själfva
ledo de mycket, och en och annan gång tviflade de nästan
på att kunna nå fram. De sår, som de erhållit i
Pultavaslaget, voro ännu ej läkta och plågade dem mycket. Vattnet
i bockskinnssäckarne var hett och kvalmigt och nästan
omöjligt att dricka. Från den skylösa himmelen brände solen
och kom dem att digna i sadeln af utmattning, och nätterna
voro ofta så kalla att de fröso. Ett ödsligt land, endast
gräs, sand och sten, inga källor, inga träd, endast slätt och
himmel.
Men en morgon fingo de sikte på hären. Detta eldade
deras mod, kom dem att glömma deras mödor och trötthet,
och de klämde i sporrarne för att så snart som möjligt
återförena sig med kamraterna.
Inom trupperna väckte det stor förvåning att de
verkligen lyckats undkomma ryssarne. Och Kruse fick för kungen
utförligt beskrifva det sista bedröfliga tillfångatagandet. Då
han omnämnde, hurusom ryssarne utan barmhärtighet stuckit
ned de svenskar, som gömt sig i vassen och icke liksom
han och hans kamrater varit nog lyckliga att undgå
fiendens blickar, rörde kungen icke en min. Det var som om
det icke angick honom, att några soldater mer eller mindre
blefvo dödade. Men då han fick höra att en liten skara på
ett par hundra man, trots allt satt sig till motvärn och
stupat till sista man, hellre än att gifva sig fångna, lyste
det till i hans ögon och läpparne krusades af ett svagt
leende.
— Rätt så. Icke gifva sig; hellre stupa. Det är
ärofullare för en svensk, mumlade han för sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
