Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lycka med underrättelsen om att fadern aldrig skulle gifva
sitt bifall? tänkte jag. Icke för det jag trodde att hennes
kärlek till mig skulle minskas, då hon fick veta hvem jag
var, men jag visste, att hon skulle sörja, och den sorgen
ville jag i det längsta bespara henne.
...Dock, en dag kunde det ej uppskjutas längre. Jag
hade fått höra, att hennes far väntades till hofvet, och finge
han se oss tillsammans vore jag förlorad. En kväll, medan
vi hand i hand promenerade i parken, sade jag henne hvem
jag var. Hon stannade häftigt och såg på mig med ett
uttryck af en skrämd hind.
— Kan du förlåta mig för min kärleks skull?
frågade jag.
Hennes ögon fylldes med stora tårar. Hon tryckte min
hand och hviskade ömt:
— Ja, ja. Jag älskar dig ändå. Hvad har vår kärlek
att göra med våra familjers hat.
Jag tog henne i mina armar och kysste henne
lidelsefullt.
— Men din far skall aldrig gifva sitt samtycke till vår
förening, förklarade jag för henne.
Då sänkte hon hufvudet och teg.
...Några dagar därefter anlände Veras far till hofvet.
Då han märkte att äfven jag fanns där, gaf han mig ett
bistert ögonkast, men yttrade ingenting. Vi hälsade med
den kyligaste höflighet och gingo för öfrigt ur vägen för
hvarandra. Åtminstone gjorde jag det, ty jag ville icke
utsätta mig för att råka i öppen tvist med fadern till den
kvinna jag älskade. Och jag visste att det ej behöfdes
mycket för att komma honom att brusa upp. Därför
aktade jag mig visligen.
...Naturligtvis kunde icke Vera och jag längre vara
tillsammans. Vi måste låtsas som om vi knappast kände
hvarandra och hälsa så likgiltigt som möjligt. Bittert
erinrade vi oss de första dagarnes lycka, och mången morgon,
då jag mötte Vera i trädgården, såg jag att hennes ögon
voro matta af de tårar, hon fällt under natten. Fåfängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
