Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökte jag ett tillfälle att trösta henne. Något kom aldrig
och vi fingo nöja oss med att i obevakade ögonblick sända
våra varmaste blickar och i smyg tillkasta hvarandra en
och annan slängkyss.
...Så kom tiden, då Vera skulle lämna hofvet för att
tillsammans med sin far återvända till slottet. Jag greps
af förtviflan. Skulle jag aldrig mer återse henne? Aldrig
få tala vid henne; aldrig kyssa hennes lena kind? Kvällen
före afresan, då hennes far var upptagen med politiska
öfverläggningar, lyckades jag genom en tjänare smuggla en
biljett till henne. Den innehöll en bön om ett hemligt möte
i parken. Vera kom blyg och ängslig. Ändtligen efter flera
dagars skilsmässa kunde jag åter trycka henne i min famn,
åter kyssa hennes läppar.
— Jag följer efter er, då ni resa, yttrade jag till henne.
— Nej, för himlens skull, gör icke det. Min far skulle
döda dig, om han märkte det, svarade Vera förskräckt.
— Jag måste det. Jag skulle dö, om jag icke mera
finge träffa dig!
— Men huru skall detta tillgå?
— Jag vet ej riktigt. Men på något vis skall jag väl
lyckas sätta mig i förbindelse med dig, så att vi kunna ha
våra hemliga möten.
— Men detta är synd, Loris.
— Ja, det är synd, att din far icke vill medgifva vår
förening.
— Nej, så menade jag icke, utan...
— Någon annan synd finns icke. Jag måste träffa dig,
ty jag älskar dig.
— Loris, Loris! Detta blir bådas vår olycka. Jag
anar det, hviskade Vera.
— Visst icke, käraste vännen min. Det blir bådas vår
lycka, svarade jag.
...Dagen därpå reste Vera och hennes far. Medan
den förra tog farväl af sina vänner, lyckades jag obemärkt
sända henne en uppmuntrande och kärleksfull blick. Hon
rodnade litet och besvarade den med ett varmt ögonkast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
