Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag böjde mig ned och tog henne i mina armar....
— Hm! mumlade Kruse och Mårten, medan rodnaden
steg upp på deras väderbitna kinder.
....Många lyckliga stunder tillbragte vi uppe i hennes
kammare, fortsatte polacken. Vi glömde faran, vi glömde
de många spejande ögonen, glömde hennes far och
familjetvisterna och hängåfvo oss helt åt vår unga kärlek.
....Så en natt hände olyckan. Gamle grefven hade
oförmodadt kommit, och det första han gjorde var att trots
den sena timman begifva sig till sin dotters kammare.
Kanhända hade han ett giftermålsförslag att delgifva henne;
kanhända hade någon af tjänarne hviskat honom någonting
i örat, men kanske det endast var därför att han ville återse
sin dotter, som han på sitt sätt älskade. Hvad vet jag...
Alltnog. Han trädde in i kammaren och fann oss. Som
förstenad blef han stående innanför dörren. Till en början
kunde han knappt tro sina ögon. Hans enda dotter, en
stolts adelsjungfru, gifvande nattliga möten åt en man! Och
hvilken man! Hans mest hatade fiende, en ättling af den
familj, med hvilken hans egen under åratal legat i
fiendskap. Det var oerhördt!
Med ett rytande som en sårad vildgalt rusade han fram
och grep mig i strupen.
Genast då han kommit in i rummet, hade jag störtat
upp. Till en början visste jag icke riktigt hvem det var,
men snart igenkände jag honom på rösten. Jag ville icke
bära hand på Veras far, utan då han kastade sig öfver
mig, nöjde jag mig med att afvärja hans slag så godt jag
förmådde.
Så fort Vera märkt, att det var hennes far som
öfverraskat oss, hade hon sjunkit ned afsvimmad af skräck och
blygsel. Väl hade jag kunnat springa min väg, men jag
ville ej öfverlämna Vera till hennes fars raseri utan
stannade kvar.
I följd af hans rop hade flere af betjäningen tillkommit.
— Grip den hunden och sätt honom i djupaste
fängelsehålan! ropade han och pekade på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
