Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjänareflocken störtade sig öfver mig. Men nu var
mitt tålamod slut. För fadern kunde jag väl hysa hänsyn,
icke så för dem. Jag satte mig till det våldsammaste mot
stånd. Inga vapen hade jag, men med mina knytnäfvar
uträttade jag ett godt arbete. Likt spridda vedträd kastades
betjänterna kring väggarne. Gamle grefven själf skyndade
till deras hjälp och grep in för att fånga mig, inen vräktes
undan. Af bullret vaknade Vera ur sin svimning. Med
förvirrade ögon åsåg hon striden. Länge varade den ej, ty
allt flere tjänare kommo till, och trots mitt förtviflade
motstånd var jag inom kort öfvermannad och bunden. Jag
fördes ut och det sista min blick uppfångade i dörren var
Veras tårfyllda ögon. Så kastades jag i fängelset, och där
har jag setat till dess ni kommo och befriade mig.
— Hur lång tid har ni tillbringat där? afbröt honom
Kruse.
— Efter hvad jag kan finna, då ni sagt mig hvilken
tid det nu är, tyckes jag ha varit där i ungefär två år.
Dock förefaller det mig som om jag skulle ha vistats
därnere mycket längre.
— Jag kan tro det. Det blir väl bra enformigt i
längden?
— Förfärligt. Den ena dagen lik den andra. Ingenting
att göra, knappast kunna röra sig, bara tänka och tänka,
rasa och förtvifla. Och så mörkret, kölden, hungern. I
början tycker man sig icke skola kunna härda ut; men så
småningom vänjer man sig därvid, och det plågar en mindre.
Men det värsta för mig var ovissheten. Aldrig att veta när
man kunde bli fri eller om man skulle sitta här till
döddagar. Första tiden hoppades jag att grefven på Veras
böner snart skulle släppa mig lös, men tiden gick och
ingenting hördes af utom den tyste vaktsoldaten, som en
gångom dagen genom en lucka i dörren stack in till mig den
usla maten — sämre kost än man består hundarne och
svinen — som man gaf mig. De första dagarne kunde
jag ej förtära något. Den var mig för vämjelig. Men när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
