Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Det var den värste trashank, jag sett!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under gladt samspråk trafvade Kruse, Mårten Ranck
och deras nyförvärfvade vän, polacken Loris Orlinski, genom
skogen. Höstmorgonen var klar och vacker, luften lätt och
så angenäm att inandas, att den nyss ur sitt hemska
fängelse befriade Loris Orlinski för hvarje andedrag tyckte
blodet rinna lättare i ådrorna och kände krafterna
återkomma. Med vemodiga ögon betraktade han skogens höst
gyllne träd och det vissna gräset på marken. Det var
längesedan han som fri man ridit stigarne fram. Under
fångenskapens stunder af förtviflan hade han helt och hållet
förlorat hoppet att någonsin mer få göra det. Men nu hade
det otroliga skett och han kände sig glad och tacksam mot
dem, som förhjälpt honom därtill. Nu, när han red genom
skogen, påminde det honom om den gången för två år
sedan, då han fylld af längtan och kärlek följde efter Vera
och hennes far på deras resa från hofvet hem, och han
tänkte med ett stilla vemod tillbaka på denna lyckliga tid.
Hoppet att kunna återfinna och kanske befria henne steg
hos honom, och han beslöt att så fort som möjligt taga
i tu därmed.
Mot aftonen, medan de trafvade framåt, tyckte sig
Kruse plötsligt höra ett buller i skogen som från några
ryttare. Han höll in hästen och lyssnade.
— Hvad är det? frågade Mårten, som stannade jämte
Orlinski.
— Jag tyckte mig höra ryttare vid sidan om oss. Det
föreföll som om några följde efter oss.
— Bah! Det var väl endast vårt eget folk, som du
hörde.
— Nej, ljudet kom icke bakifrån. Och så lät det mera
aflägset.
— En hjort eller en älg. Det finns godt om sådana
i Polens skogar, yttrade Orlinski.
— Kanske. Något var det i alla händelser. Bäst att
hålla ögon och öron öppna.
De manade på hästarne och fortsatte ridten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
