Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Det var den värste trashank, jag sett!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur länge följer ni oss, frågade Kruse efter en
stund Orlinski.
— Ett par dagar, till dess jag kommer i närheten af
mina vänner.
— Dem är det bäst vi akta oss för. De tillhöra ju
kung Augusts anhängare?
— Ja, men jag tror ej att ni behöfva vara oroliga.
De uppträda kanske ej i så stor styrka, och för öfrigt åren
I ju tämligen manstarka. Dessutom han I icke långt kvar
till Lublin, där era kamrater befinna sig.
— Och hvad ämnar du göra, sedan du återförenat dig
med dina vänner?
— Värfva en tropp och söka utforska det kloster, i
hvilket Vera är insatt och sedan i värsta fall storma det
och befria henne.
— Men det är ju helgerån.
— Det är ännu större helgerån att inom ett klosters
dystra murar begrafva en ung blomstrande flicka mot hennes
vilja, svarade Orlinski.
De hade nu hunnit fram till en öppen plats i skogen.
— Här synes mig bra att slå läger och tillbringa natten,
menade Kruse.
— Ja, här blir bra, svarade Mårten Ranck och Orlinski.
De stego af hästarne och bundo dem vid några träd.
Knektarne fingo order att sitta af. Grenar och risknippen
anskaffades, matpåsarne öppnades, och snart flammade elden
lustigt under kokkärlen.
I bekväma ställningar hade knektarne kastat sig ned
omkring bålen. De, som så hade, tände sina pipor, man
var nöjd med sin färd, endast några få dagsresor återstodo
till Lublin, där de skulle träffa kamraterna. Röken från
eldarne hvirflade muntert upp i luften, från matgrytorna
stego ljufliga dofter, och samtalet sorlade sorglöst och gladt.
Något afsides från de öfriga lågo Kruse, Mårten Ranck
och Orlinski och väntade att köttet skulle vara färdigkokt.
Plötsligt reste sig Kruse och lyssnade. Åter tyckte han
sig höra det märkvärdiga bullret. Intet tvifvel mer. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
