Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Det var den värste trashank, jag sett!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af glädje kastade han sig ned på knä för Kruse och Mårten
och kysste deras blåa rockar.
Förvånade betraktade desse den underlige mannen.
Hans ansikte var nästan svart af damm och smuts, ett tofvigt
hår hängde ned på hans nakna axlar, och kinder, läppar
och haka voro betäckta med mörkt skägg.
— Svenskar! Svenskar! Gud vare lofvad! stammade
mannen på renaste Uplandsdialekt, medan tårarne strömmade
från hans ögon och han gång på gång kysste rockarne.
Kruse ryckte till, då han förnam ljudet af hans röst.
Det föreföll som han hört den förr. Och så talade ju
mannen svenska. Otvifvelaktigt var det en stackars svensk
soldat, som förirrat sig i skogarne.
Kruse böjde sig ned och vidrörde hans axel.
— Stig upp, min stackars vän, och säg oss hvarifrån
du kommer.
Mannen reste sig långsamt. Eldskenet föll på hans
ansikte. Några ögonblick betraktade de skarpt hvarandra.
Den ytterligaste förvåning afspeglade sig både i Kruses och
mannens drag. Så hördes två häftiga utrop:
— Du!
— Buss!
Kruse störtade fram med utbredda armar, och gråtande
föll strykaren till hans bröst.
En lång stund höllo de hvarandra omfamnade. Mårten
betraktade dem med fuktiga ögon. Han kände icke unge
Buss och hade aldrig sett honom, men han anade att det
var en svensk officer och en vän till Kruse liksom han
själf.
Då Buss något lugnat sig, sköt Kruse honom sakta
från sig och betraktade honom närmare. Aldrig hade han
sett en så utmärglad, smutsig och eländig människa. Hvad
hade blifvit af den forne Buss’ fylliga, röda kinder och
skälmska ögon? I blicken hade kommit något skyggt, tomt,
oroligt, och kinderna voro håliga som hos den magraste
gamla mamsell. Han tycktes knappast ha ett uns kött på
kroppen. Refbenen aftecknade sig skarpt under den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
