Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvermäktig, vi beslöto att trotsa is och köld och ge oss i
väg så fort som möjligt.
En dag hade vi gången ändtligen färdig. Björn hade
sett dagsljuset skymta fram genom ett hål, som han gjort
med en käpp. Nu var det endast att invänta en mörk natt
och så i väg. Men först skulle vi ha en stilla afskedsfest.
Den ende, som var invigd i vår plan var Hård, och honom
skulle vi ta farväl af.
Vi bestämde dagen till en söndag. Då brukade det
vara mest lugnt i den lilla staden. Ryssarne visste att vi
då voro samlade till bönestunder, och vakten var då mindre
noggrann än annars.
Söndagsaftonen kom och Hård infann sig. Vi hade
förut gjort litet uppköp, så att vi kunde få en god måltid,
innan vi gåfvo oss ut på vår farliga färd.
Nästan under tystnad åto vi. Alla voro vi djupt rörda
och hvar och en satt mest försjunken i tankar. Jag nästan
glömde äta och stirrade ömsom på Hård, ömsom ut i
mörkret. Det var väl sista gången, som jag satt vid hans sida,
tänkte jag. Hvilka öden och faror väntade oss väl sedan?
— Ät du, Buss! Det kan du behöfva. Du har lång
väg att gå och du vet ej när du nästa gång kan få dig ett
ordentligt mål mat, yttrade Hård.
Jag suckade och började åter äta. Efter måltiden läste
Hård ett kapitel ur bibeln och sedan sjöngo vi en psalm.
Det hade nu blifvit mörkt, men ännu var det för tidigt
att begifva sig i väg. Vi måste ännu vänta några timmar.
I ett par säckar packade vi ned våra kläder, skor och en
del mat, och de få penningar vi hade gömde vi
omsorgsfullt i ett bälte om lifvet. Så kom slutligen afskedsstunden.
Med tårfyllda ögon tryckte vi Hårds händer. Han log
vemodigt mot oss. Hur gärna hade han ej velat följa med!
Men det var omöjligt för honom med hans stympade fötter.
— Minns du, Buss, natten före slaget vid Pultava?
yttrade han.
Jag nickade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
