Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till en början gick Björn ganska raskt och bra, och jag
trodde att det hela icke var något af betydelse. Men snart
blef han trött och matt och måste hvila sig. Jag tog hans
säck på min rygg och hans arm under min. Tungt stödde
han sig på mig, medan han mödosamt gick framåt. Bröstet
flämtade på honom, och han blef tydligen med hvarje steg
allt sjukare. Hvad skulle jag göra? En natt ute till skulle
blifva hans död. Förgäfves spanade jag rundt omkring.
Ingen stuga kunde upptäckas.
— Hur känner du dig? Tror du, att du orkar gå ett
par timmar, till dess vi träffa på ett ställe, där vi kunna
hvila oss? frågade jag honom.
— Jag vet ej. Jag tror det knappast, svarade han och
sjönk ned på en sten.
— Känner du dig då mycket klen?
— Ja. Jag tror att knifhugget blir döden för mig.
Aldrig kommer jag tillbaka till Sverige. Det är så godt att
du lämnar mig här med detsamma och ensam fortsätter
färden. Jag orkar i alla fall icke gå längre och kommer
att dö snart, svarade han förtviflad.
— Säg icke så. Hur kan du tro, att jag skulle
öfvergifva dig! Och du kommer visst icke att dö af det där
lilla såret, yttrade jag och sökte uppmuntra honom, så godt
jag kunde.
Men han ville icke lyssna till mina ord.
— Jo, jo, kamrat. Jag känner att jag snart skall dö.
Farväl!
Han räckte mig handen som till afsked.
— Nej. Jag öfvergifver dig icke. Vi skola hvila oss
här en stund och sedan fortsätta färden, mumlade jag och
slog mig ned vid hans sida.
Med möda fick jag honom att förtära litet bröd och
kött. Han sade, att han ej var det ringaste hungrig, men
jag tvingade honom likväl att äta för att någorlunda
uppehålla hans krafter.
Tysta sutto vi vid hvarandras sida och stirrade ut öfver
den snöhöljda slätten. Hur öfvergifven föreföll oss icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
