Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som väl kände på sig, att en natt till på heden skulle blifva
döden för honom, fram alla de pengar han hade kvar. Nu
blef bonden medgörligare. Efter att ha lämnat honom en
liten summa fingo vi tillåtelse att stanna öfver natten och
hänvisades till en liten kammare. Glada skyndade vi att
lägga oss efter att ha ätit något bröd, som vi köpt af bonden.
Björn somnade genast, men jag kände en obestämd oro,
som höll mig vaken. Jag tyckte icke riktigt om den blick,
som bonden kastat på Björn, då han visade honom
pengarne. För öfrigt såg ryssen ut som en riktig skurk. Det
var något så lömskt i hans ansikte, som kom mig att tänka
på de värsta förbrytare. Till slut tog dock tröttheten ut
sin rätt och jag somnade.
Jag vet ej hur länge jag sofvit, då jag plötsligt vaknade
vid ett knarrande ljud. Innan jag riktigt kunnat fatta
situationen, såg jag i det svaga månskenet bonden stå lutad
öfver Björn med en knif i handen, färdig att hugga till,
Jag störtade förskräckt upp, fick fatt i min knif och rusade
på bonden. Men det var försent. Innan jag hann rycka
undan honom, hade han redan stuckit knifven i bröstet på
Björn. Då blef jag ursinnig och gaf honom ett stygn i
ryggen, så att han segnade till golfvet.
Jag trodde först att Björn blifvit dödad, men vid
närmare undersökning visade sig såret icke så farligt. Knifven
hade glidit utefter ett refben och kanske äfven trängt något
in i högra lungan, men hjärtat och de större pulsådrorna
voro oskadade. Jag frågade Björn, hur han kände sig, och
om han kunde resa på sig!
— Ja, för all del. Det är ingenting, bara ett skrubbsår,
menade han.
Men i detsamma började han hosta blod, och jag förstod
då att lungan var skadad.
Emellertid kunde han gå utan hjälp. Och under sådana
förhållanden ansåg jag det rådligast, att vi genast begåfvo
oss därifrån. Om de andra bönderna upptäckte den sårade
bonden, skulle vi sannolikt blifva nedstuckna. Vi skyndade
därför bort, så fort vi kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
