Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Sjuklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han icke vill förblifva konung i Polen, så skall jag låta
välja någon annan, svarade han helt enkelt... Och
ungefär likadant är hans förhållande till sultanen och viziren.
Denne sistnämnde har upprepade gånger bedt honom komma
till sig för att deltaga i en öfverläggning om, huru man
på bästa sätt skulle kunna befrämja hans hemresa. Men
kung Karl svarade alltid att han var opasslig och icke
kunde komma. Men ville viziren vara så artig och infinna
sig hos honom, skulle han vara mycket välkommen. Kungen
trodde nämligen att äfven sultanen befann sig hos viziren.
Men då han fick veta att så ej var förhållandet, blef han
vred och frågade, huru viziren kunde understå sig att på
eget bevåg skicka honom en sådan inbjudan. Jag är
visserligen sultanens gäst, yttrade han, men jag är också en
konung, då däremot viziren är och förblir en undersåte.
Om han vill komma hit, så måste han först begära mitt
illstånd, och sedan han gjort detta, skall jag låta honom
veta tid och stund, då det är mig passande att mottaga
honom.
— Men det där tycker jag är alldeles riktigt handladt
af kung Karl. Det borde väl vara vizirens skyldighet att gå till
honom, och icke hans att gå till viziren, menade unge Buss.
— Visserligen. Men denne är dock högste mannen i
riket näst sultanen. Och betänk äfven af hvilken vikt det
är för kungen att få så god hjälp till hemresan som möjligt.
— Jag tycker ändå, det är riktigt handladt af honom.
Han är kung, och hvilken kung sedan! Låt vara, att han
nu är en maktlös fånge, men ingen har vållat sina fiender
en sådan skräck som han, ingen har väckt ett sådant
uppseende och ingen vunnit sådana segrar som han. Skall
han då ödmjuka sig inför en vizir? Aldrig. Och hvart
det än bär, hur galet det än må bli, skall jag likväl alltid
följa troget, det må bära ända ned i afgrunden, utbrast
Buss häftigt.
Hjort log.
— Äfven jag tänker icke svika honom. Så länge jag
har en droppa blod kvar i mina ådror skall jag stå vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
