Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I hvinande fart sprängde han i väg mot den trånga
porten. Det gällde att med säker hand och lugnt öga styra
hästen. Och att kung Karl besatt detta, visste officerarne
nogsamt, men likväl sågo de med oro efter honom. Porten
tycktes dem så trång, att en häst och ryttare omöjligt skulle
kunna komma igenom.
Nu var kungen framme vid målet. Midt i öppningen
styrde han i häftigaste galopp. Men plötsligt hejdades
farten, och officerarne sågo bakdelen af hästen, som ifrigt
arbetade för att komma loss.
Oroliga skyndade officerarne dit.
— Har ers majestät skadat sig? Den här porten är
ju alldeles omöjlig att komma igenom, äfven i skridt,
yttrade de.
— Nej bevars. Men hjälp mig loss, svarade kungen
med en grimas.
Men detta var lättare sagdt än gjordt. Kungen satt
fast som i ett skrufstäd och benen voro hårdt klämda.
Man försökte genom att skjuta hästen tillbaka få honom ur
hålet. Men omöjligt. Vid hvarje rörelse, som hästen gjorde,
kunde kungen, trots sin själfbehärskning, icke återhålla en
grimas, ty benen klämdes då ännu värre. Till slut insåg
man, att det icke fanns någon annan möjlighet att få
honom loss än att såga af en af portstolparne. Ett par
officerare skyndade till lägret efter verktyg. Och under
tiden satt kungen där till allmänt beskådande liksom han
varit ett underdjur som förevisades en nyfiken hop. Hans
turkiska och judiska fordringsägare, byns bönder med sina
kvinnor och barn skockades kring honom och betraktade
honom med undrande blickar. Nu fingo de då riktigt se
hur det nordiska lejonet såg ut. Kungen satt så still som
om han suttit på sin tron, medan ett förläget leende lekte
på hans läppar. Till slut tyckte han att de sett nog och
befallde officerarne köra bort folket.
De, som skyndat efter sågar och bräckjärn återkommo,
och inom kort var den ene portstolpen afsågad och kungen
befriad ur sitt oangenäma läge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
