Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktade det värsta. Men denna gängen, då han insåg att
det verkligen var fråga om hemresa, gaf han med sig. Och
glada voro vi.
Till att framlämna brefvet om passet utsåg kungen
Grothusen. Denne är ju en gammal fifikus i allt som
gäller diplomati, synnerligast då det är fråga om
penningeförhållanden. Och se, det rörde det sig om äfven denna
gången. Det var icke blott fråga om att erhålla ett pass.
Kungen gaf äfven Grothusen i uppdrag att af sultanen
söka få ett nytt lån på ett- eller två tusen pungar, det vill
säga mellan en till två millioner riksdaler. Müllern och
många andra afrådde. Det tjänade till ingenting. Sultanen
hade redan gifvit mycket nog, sade de, och vore icke
benägen för några vidare lån. Hela den kostsamma
beskickningen skulle bli ett fiasko, och hela resultatet, att en
dyrbar tid och mycket penningar för intet bortslösades. Men
kungen ville icke lyssna till deras råd, och när gjorde han
väl det? Han litade på sin gamle vän och gunstling,
Grothusingen. Och skulle någon kunna lyckas genomföra
saken, var det väl denne. Han hade förut gjort det
omöjliga, när det gällde att anskaffa penningar, och skulle kanske
äfven lyckas nu, tänkte väl kungen.
Nåväl, de sista medlen sammanskrapades för att
utrusta gubben Grothusen och hans sällskap med så mycken
prakt som möjligt, och i mediet af juli gaf han sig i väg.
Två månader var han borta, och när han återkom hade
han med sig — en praktfull sidennattrock jämte andra
skänker, men af millionen intet. Passet hade han
naturligtvis fått och många lyckönskningar för hemresan. Hela
färden hade kostat tjugufem tusen riksdaler — våra sista
slantar.
Emellertid hade kungen beslutit att resa, och det var
godt och väl....
— Men hvad var det, som egentligen förmådde honom
därtill? afbröt Buss.
— Ja, icke var det sultanens och vizirens påtryckningar
och kallsinnighet, icke rådsherrarnes och generalernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
