Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var i den tidiga gryningen. Öfver granarnes
toppar började himmelen glöda och fåglarne vaknade i skogen.
Dimmorna veko, luften klarnade och var visserligen kylig,
men lätt och angenäm att inandas. Då de tre ryttarne
satt sig ned på några mossbelupna stenar, kände de en
behaglig domning i kroppen, och Rosen och Düring voro
flere gånger nära att insomna. Äfven kungen gäspade litet,
medan han ur matsäcken tog fram sitt bröd och torkade
kött.
Rundt omkring dem höjde sig klippblocken, vildt
upptornade öfver hvarandra, liksom om en vredgad jätte i raseri
slungat dem tillsamman. Somliga voro beväxta med mossa
och ljung, gran och enbuskar hade i förvridna ställningar
klängt sig fast vid dem, och mellan blocken skönjdes en
smal stig. Det var passet, som ledde in till det
österrikikiska Siebenbürgen.
— Nu få vi väl ändtligen sofva en stund, sedan vi
ätit, tänkte Rosen och Düring belåtna, och utsågo åt sig
en mjuk bädd i mossan.
Kungen satt tyst och stirrade framför sig. Kanske
tänkte han på vanskligheterna af sin resa. Hittills hade
det icke varit någon fara för upptäckt, men så snart man
kommit in på österrikiskt område och ännu mera i
Tyskland blefvo förhållandena annorlunda. Visserligen var han
förklädd, den bruna rocken och peruken skulle väl göra
sitt till att lura åskådare, men han visste att hans bild i
tusentals exemplar var spridd öfver hela Europa och hans
utseende väl kändt. Dessutom väntade man honom, och
både intresserade och nyfikna furstar och folk skulle nog
hålla skarp utkik.
— Hvad tänker ers majestät på? vågade Rosen yttra,
då han märkte att kungen icke gjorde något tecken till att
de skulle hvila.
— Jag tänker på huru lika jag och generalen äro.
— Ja, det är mycket sant. Det är ers majestät icke
den förste, som har lagt märke till, och jag känner mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
