Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket smickrad öfver denna likhet med en så stor och
ärorik konung, svarade Rosen artigt.
I själfva verket voro de två mycket lika hvarandra. Samma
korta uppstrukna hår, samma höghvälfda panna och böjda
näsa, samma smärta figur och hållning. I synnerhet då
de voro klädda på samma sätt var likheten slående, och
mången gång hade Rosen blifvit tagen för kungen.
— Hör på, Rosen, yttrade kungen efter en stund.
Rosen tittade upp. Utsikten att få sofva tycktes allt
mera aflägsen. Det var då en märkvärdig kropp hans
majestät hade, efter som han ej kände något behof af sömn.
— Jag tror, det blir bäst att Rosen skiljer sig från
oss, fortsatte kungen.
— Huru, ers majestät! Skall jag vända tillbaka?
utbrast Rosen häpen.
Han var stolt öfver att kungen bland så många andra
utsett honom till sin kamrat på den långa ridten, och det
bedröfvade honom därför nu, att kungen icke längre ville
ha honom med sig.
— Nej, icke så menar jag. Men vi skola draga nytta
af denna likhet mellan oss. Generalen skall därför stanna
här och begifva sig efter, fyra timmar sedan jag och Düring
ridit bort, och sedan lämna hvarje ombyte några timmar
efter oss, men alltid följa oss noga i spåren. På så sätt
förvilla vi folket. De kunna icke veta hvem, som är kungen,
antingen jag eller generalen.
Rosen var icke vidare nöjd med förslaget. Det var
tråkigt att rida ensam och mycket ärofullare att färdas
tillsammans med kungen. Men han hade ingenting annat att
göra än att tiga och lyda.
Trots att han icke sofvit en blund under den gångna
natten, steg kungen likväl till häst och befallde Düring
följa sig. Med sömndruckna ögon satte sig denne i sadeln
och så bar det i väg. Kungen vinkade uppmuntrande åt
Rosen, och de två ryttarne voro försvunna bland
klippblocken och granarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
