Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då han trott att det brann i alla delar af hans rike och
fienderna borttogo den ena besittningen efter den andra,
trots folkets nöd och knotande mummel, trots rådsherrars
och generalers böner och föreställningar likväl envist
framhärdade att stanna i Turkiet; han hade gjort det
utomordentliga, då han med femtio trogna trotsade en härskara
på trettio tusen turkar — så ville han äfven nu göra det
utomordentliga och rida ensam genom Europa med en
snabbhet och uthållighet, hvartill världen ännu icke skådat
maken. Därför jagade han på hästarne dag och natt, knappt
då och då unnande sig några timmars sömn.
Oaktadt Düring till det yttersta uppbjöd sina krafter,
kände han likväl på sig, att han i längden icke skulle kunna
stå ut med detta häftiga, oupphörliga ridande. Därför drog
han en suck af lättnad, då det vid gränsen mellan
Siebenbürgen och Tyskland befanns, att man icke längre kunde
färdas till häst utan måste tillgripa en slags starka och
klumpiga bondvagnar. Kungen blef i hög grad missnöjd
vid denna underrättelse. Han ville trots allt rida för att
komma fortare fram och låtsades icke tro böndernas
uppgifter om att detta vore omöjligt. Men slutligen lyckades
Düring öfvertala honom att anlita vagnen. Han kände på
sig, att det var för honom det enda sättet att komma vidare.
Äfven kungen insåg, att hans följeslagare nödvändigt
behöfde denna hvila och gaf därför med sig. Och nu
färdades de båda herrarne, skakande i en klumpig bondvagn
genom Ungerns ödsliga skogar. Kungen rynkade gång på
gång näsan åt det erbarmliga fordonet. — Hvilken skillnad
dock att gunga på hästryggen mot att skakas sönder i ett
sådant här tråg! tänkte han. Men Düring var glad öfver
träget och brydde sig föga om skakningarne. Nu finge
han åtminstone åtfölja sin konung, och denne kunde icke
kila ifrån honom.
Snart kom man emellertid till mera banade vägar, och
ridten fortsattes. Genom Österrike, öfver Wien och
Regensburg, gick färden i rasande fart. Därpå togs en omväg
åt väster öfver Nürnberg, Hanau, Kassel, Frankfurt för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
