Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undvika Sachsen, där man visste att konung August hade sina
utskickade för att speja efter och möjligtvis tillfångataga
svenske kungen. Det skulle varit en triumf för den afsatte
monarken att se sin besegrare och oblidkelige fiende, som
tillfogat honom så många bittra förödmjukelser, själf hos
sig som en förödmjukad fånge.
Flere gånger var kungen likväl nära att upptäckas och
kanske äfven blef upptäckt, fastän hans beundrare höllo
tyst därmed till dess han var borta.
En afton kommo de två resandena till en liten stad i
Böhmen. Efter vanligheten togo de in i posthuset för att
få ombyte af hästar och postkarlar. Kungen och Düring
trädde in i salen och beställde en måltid. Där var ganska
mycket folk: officerare af olika grader, köpmän, resande
och andra. De två dammiga, nedsmutsade ryttarne väckte
föga uppseende. Hvarje timme såg man dylika anlända.
Kungen och Düring slogo sig ned vid ett bord.
— Rödt eller hvitt vin, ers nåd? yttrade värden till
Düring, som han väl tyckte såg något prydligare ut.
— Rödt, svarade Düring.
— Och ni, min herre? vände han sig till kungen.
— Gif mig en bägare vatten.
Stum af förvåning betraktade värden främlingen.
Vatten! Vatten! Hvem tusan drack vatten i hans hus, då
han hade godt vin att bjuda på. Värden trodde att han
hört fel och upprepade frågan.
— En bägare vatten blott, svarade kungen.
Än en gång betraktade värden uppmärksamt den
underlige främlingen. Så skyndade han att framsätta det
begärda.
Kungen och Düring åto med god aptit. Den senare
gjorde all heder åt värdens goda vin, men den förre drack
endast vatten. Plötsligt märkte Düring, just då han skulle
föra en bit mat till munnen, att värden förde ett hviskande
samtal med några officerare och gång på gång pekade åt
det håll, där han och kungen sutto. I häpenheten hejdade
han gaffeln på halfva vägen. Äfven märkte han att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
