Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och kung Karl har för några timmar sedan passerat
här förbi, och nu rider jag efter honom. Farväl, herr
skarpsinnige diplomat!
Rosen satte sporrarne i hästen och var försvunnen i
mörkret.
Grefven stod några ögonblick som förstenad och
stirrade efter honom. Så återfick han talförmågan och skrek:
— Tag fast honom! Tag fast honom! Hejda honom!
Skjut honom! En häst! En häst!
Han snurrade rundt som en vansinnig, svängde med
armarne och tjöt:
— Den skurken! Den skurken!
Värdshusfolket, som trodde att den resande plötsligt
fått ett anfall af galenskap, stufvade hastigt in honom i
vagnen, kusken smällde med piskan och så bar det i väg.
Men en god stund kunde de höra den ädle grefvens
och diplomatens fruktansvärda tjut och sparkande i vagnen.
— Stackars karl, han blef visst tokig, mumlade de och
gingo åter in i huset.
Men i mörka natten sprängde Rosen fram öfver
landsvägen. Det gällde att taga igen den förlorade tiden och
äfven att komma undan de hejdukar, som grefve de la
Vallée möjligtvis utsändt för att fasttaga honom. Han visste
icke, att den ädle grefven betraktades som ett dårhushjon
och att ingen brydde sig om att lyssna till hans tal.
Tid nästa hästombyte fick Rosen, då han frågade efter
två ryttare, klädda i bruna kappor och som tycktes ha
mycket brådtom, veta att kungen och Düring befunno sig
en och en half dagsresa framför honom. Än en gång svor
han öfver resvagnen, som så försinkat honom, men kunde
på samma gång icke återhålla ett leende vid tanken på
den inbilske grefven och diplomaten, den store statsmannen,
som genomskådade allt, upptäckte allt, och hvilken ingen
kunde lura — och som han så grundligt dragit vid näsan.
Han såg ännu hans häpna min, då han fick veta att hans
reskamrat just var den efterspanade general von Rosen,
som kung August så gärna ville åt, och han hörde ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
