Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sitt öra ljudet af grefvens gälla stämma, då denne tjöt: Tag
fast honom! Skjut honom! En häst! En häst!
— Nej, icke tager du oss, hvarken hans majestät eller
mig, min käre kung August, mumlade han, medan han i
vild fart sprängde fram på vägen.
Allt gick bra till dess han kom till Kassel, samma stad,
där kungen röjt sig för den af landtgrefven utsände Kagg.
Sedan denne insett, att kungen undgått honom, brydde han
sig icke vidare om att vakta vid posthuset. Hvad skulle det
tjäna till. Kungen kunde han ju i alla händelser icke få
tag uti, och landtgrefven tröstade han med att han ridit en
annan väg. Emellertid fanns där andra, som med ifver
spejade efter svenske kungen. Och då nu Rosen en dag
anlände, tyckte sig några i honom igenkänna svenske
kungen. De voro till och med så säkra på sin sak, att de
skyndade till landtgrefven och anmälde förhållandet.
Denne blef ytterst glad öfver utsikten att få träffa sin
ryktbare släkting.
— Hur ser han ut? Hur många har han med sig?
frågade han.
Officeren beskref utseendet.
— Ja, det måste vara han. Det kan icke vara någon
annan, menade landtgrefven.
— Men hur många följeslagare har han.
— Ingen. Han kom alldeles ensam.
— Ensam! Hm! Det var besynnerligt.
Landtgrefven gjorde emellertid stor toalett och
skyndade tillsammans med några högre officerare ned till
posthuset. Där såg han en dammig, nedsmutsad man, hvilken
mycket liknade kung Karl, sitta på en bänk utanför huset.
— Det är han! hviskade landtgrefven till sina officerare.
Och dessa upprepade hemlighetsfullt:
— Det är han! Det är han.
Det var sent på eftermiddagen och skymningen började
falla. Vördnadsfullt närmade sig gruppen den ensamme
mannen på bänken. Men landtgrefven kunde icke styra sin
otålighet utan skyndade fram, omfattade Rosens dammiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
