Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Den svartklädda damen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu hade min vän sin plan klar. Allt hvad han
behöfde veta, visste han, och han beslöt att redan samma natt
fly från godset. För detta ändamål föreslog han bonden
att de skulle återvända till hyddan och låta kamraterna
äfven smaka litet af den goda wodkan.
— Ja, det har du rätt i. Du är en god själ, lille far.
Äfven de kunna behöfva en tår, lallade bonden.
Det hade lidit mot kvällen, då min vän och hans
kamrat, den senare med något osäkra steg, återvände till hyddan.
När de kommo dit, hade de flesta af bönderna lagt sig
och sofvo sött. Men vi väckte dem. Först knorrade de,
men då de fingo veta, att det var fråga om wodka, logo de
belåtet. Min vän hällde i dem så mycket de orkade dricka,
och efter en timmas fest snarkade hela sällskapet. Då var
tiden för honom inne att tänka på flykt.
Sakta öppnade han den knarrande dörren för att smyga
sig ut. I det samma vaknade en och fick se honom.
— Hvart ämnar du gå? frågade han.
— Endast ut ett tag för att... för att... ja, du förstår..
— Jaså det, mumlade han och vände sig om på
andra sidan.
I den mörka natten flydde min vän från godset.
Plötsligt hördes ett skall. Det var hundarne, som höllo vakt.
De kommo rusande mot honom, men han hade i förväg
försett sig med några köttstycken, hvilka han räckte dem,
medan han smekte deras raggiga pälsar. De kände igen
honom, slickade hans händer och läto honom gå.
Hela natten och följande dagen vandrade min vän.
Mot kvällen träffade han på en bonde, som körde i
riktning mot sitt hem. Han tillät honom åka med sig, och
väl uppkommen i vagnen somnade min vän ögonblickligen,
medan hästarne förde honom allt längre bort från grefve
Sapiehas gods. Efter några dagar hade han lyckligt
uppnått sitt slott.
Jag mottog honom naturligtvis med öppna armar och
tackade honom hjärtligt för de mödor han utstått för min skull.
Ändtligen visste jag då, hvar Vera fanns. Nu återstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
