Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Hemåt! Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot stäfven sorla böljorna. Det är som om de sjöngo en
annan sång än då de brusade kring de svenskes båtar vid
flykten öfver Dnieprs och Bugs svarta vatten. Hur lätt
och ljuf är icke senhöstens luft! De känna icke dess kyla.
De ha frusit för mycket där borta i Rysslands och
Sibiriens isiga ödemarker. Deras brännande längtan värmer
deras bröst, då de speja efter hemmet, hemmet.
— Ser du ingenting?
— Nej, ännu icke.
— Men jag tycker, att fyren på Gotlands norra udde
snart borde vara synlig.
— Ännu äro vi en god bit därifrån. Och kanske har
sunnanvinden och strömmen drifvit oss för långt mot norr.
Löjtnant Lapp och fänrik Hård svepte kapporna tätare
omkring sig, stödde sig åter på armbågarne och stirrade ut
i natten.
Det var en afdelning svenskar, som ändtligen blifvit
utlösta ur den ryska fångenskapen och nu voro på väg till
hemlandet. Löjtnant Lapp var anställd på galeren, som
varit till mötes i Petersburg. Resan hade varit svår. I
finska viken råkade de ut för en storm, så häftig, att de
trodde sig alla skola förgås. Dödssjuka af sjön hade de
legat i sina kojer och anropat himlen om hjälp. Och
mången hade önskat sig kvar i Sibirien, hellre än att, som
de trodde, utsättas för denna säkra undergång.
Efter några dagar stillnade stormen, och nu gledo de i
den tysta natten för en svag sunnanvind mot hemmets kust.
Trötta, utmattade efter den svåra och ovana sjösjukan lågo
de på däck.
— Nå, hur hade ni det på den långa färden från
Sibirien till Petersburg? frågade löjtnant Lapp, som under
resan knappast fått tillfälle att tala med de hemvändande,
sin nyförvärfvade vän Hård.
— Hur vi hade det? Enformigt, ofta rätt svårt under
den långa resan, som aldrig tycktes vilja taga slut. Men
vi uppehöllo dock modet, ty vi lifvades af hoppet att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
