Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Hemåt! Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det var för sent. Innan vändningen hunnit göras,
kändes en stöt, som skakade galeren i fogningarne och
kastade de flesta ombord ned på däck.
Galeren hade kört upp på en undervattensklippa. Den
krängde från den ena sidan till den andra, så att vattnet
steg öfver relingarne. Stormen slet i seglen, de väldiga vå
gorna brusade mot fartygets sidor och hotade att i hvarje
minut krossa det mot klipporna.
— Bärga seglen! Bärga seglen! Raska tag! skrek
skepparen, med sin grofva bas öfverröstande stormens dån.
Matroserna skyndade till. Med möda lyckades de
beslå seglen. Galeren reste sig åter på rät köl.
Gryningen hade kommit. Mörkret, som legat öfver
hafvet, blåste bort, och i morgonens spröda dunkel sågo de
svenska officerarne och soldaterna för första gången på
många Herrans år en sönderskuren flik af Sverige. Något
framom det ställe, där galeren stött på grund, höjde sig
några öar, skär och kobbar och längre bort sågo de ett
blånande band: den svenska kusten.
I den tidiga morgonen stodo de befriade svenska
fångarne och stirrade mot det svenska landet. Utför väderbitna,
härjade kinder runno många tårar. Sverige! Sverige!
Ändtligen hemma! Hur ofta hade de icke i Sibiriens
ismarker under den blytunga himmelen längtat till detta
ögonblick, då de skulle få återse sitt fosterland. Nu fingo
de det. Nu voro de det så nära — och dock så aflägset.
I hvarje ögonblick hotades den lilla galeren att krossas mot
klipporna; och hvad blefve dem sedan öfrigt? Att dö i sin
skärgårds böljor. Men det var icke för den saken de
kommit hem. Icke för att dö, utan för att lefva. Att få återse
sina hem och sina kära, återse hustru och barn och sedan
än en gång sluta sig till kung Karl för att bjuda fienden
spetsen. Och nu, då de voro så nära målet, skulle de
kanske aldrig hinna fram.
Dagen steg och solen visade sitt runda anlete ofvan
horisonten. Allt tydligare framträdde den svenska kusten
för de längtandes ögon. Men stormen vräkte. Skeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
