Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Hemåt! Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borrade sig allt djupare in bland grundets stenar och mänga
bland svenskarne sågos ligga nedfallna på knä, försänkta i
bön, troende deras sista stund vara kommen.
På en träbänk i fören satt Hård och stirrade mot
kusten. Ett bittert leende lekte på hans tärda drag.
— Jag har just icke haft mycken stor glädje af detta
fälttåg, tänkte han. Så fort jag kom ut i kriget, frös jag
fotterna af mig, och så fort jag kommer tillbaka, lider jag
skeppsbrott.
Han tänkte på Ingrid Eriksdotter, prästdottern i
Omberg, som han alltid under fälttåget, under sjukdomens
marter och fångenskapen i Sibirien haft i tankarne. Hur
ofta hade han icke föreställt sig den stund, då han skulle återse
henne! Tyst skulle han smyga sig fram till den lilla
gården, speja efter henne, och då han fick se henne, skynda
henne till mötes med utbredda armar. Han såg henne
framför sig: det täcka hufvudet med det rika gyllenblonda
håret, den lilla röda munnen, de stora blå ögonen; han
föreställde sig henne så lifligt, att han glömde att det var tio
år, sedan de skildes.
Stormen ökade. Redan hade fartyget sprungit läck på
flere ställen och vattnet inströmmade från alla sidor. Gång
på gång spolade vågorna öfver däcket, och man måste hålla
sig fast i reling, master och tåg för att icke vräkas
öfverbord.
I toppen på förmasten hade hissats nödflagg, men
ingen såg den från land. Man hade ännu icke vaknat i de
små röda stugorna, som lågo spridda på öarne. Ändtligen
syntes en dörr öppnas och en fiskare komma ut. Säfligt
gick han ned mot stranden, seende mot himmelen och
hafvet för att undersöka vädret. Plötsligt fick han syn på den
strandade galeren. Han stannade och skuggade med
handen för ögonen. Utan att tänka på att afståndet var för
långt, för att de kunde höras, upphäfde svenskarne ett
skri, som dock drunknade i stormens dån. Mannen stod
kvar en stund, som tycktes de nödställda ohyggligt lång.
Så sprang han skyndsamt tillbaka till sin stuga, väckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
