Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Jag vill jaga efter mina fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härens dåliga tillstånd har han gifvit befallning om att
man skall tåga mot Fredrikshall och storma denna stad
och fästning.
— Ja, i morgon skola vi slåss. Undrar om man
kommer från med lifvet lika bra som vid Hölands prästgård;
jag känner nästan på mig, att jag skall stupa, säger Pontus
till Fritz, medan han dystert tuggar på en svartnad brödbit.
— Prat! Det kan man aldrig veta på förhand, svarar
Fritz och rycker på de magra axlarne.
— Men jag har mina aningar. Jag är säker på, att
jag är död i morgon kväll.
— Dumheter! Du är för liten för att kunna stupa.
Fienden kan icke träffa dig med sina kulor, i synnerhet
nu sedan späcket gått af dig. Men för öfrigt, om man
stupar eller ej, kan just göra detsamma. Vi kunna aldrig
få det sämre än vi ha; och hellre dör jag för en fientlig
kula än jag långsamt svälter ihjäl.
— Ja, du har rätt, det kan just vara detsamma,
antingen man lefver eller ej, svarar Pontus och betraktar
vemodigt den sista biten af det svarta brödet.
Samtalet afstannar och de ligga tysta och frysande i
i det kalla duggregnet. Nu råder ingen fiendskap mellan
gesäller och studenter. Tvärtom ha de blifvit de bästa
vänner. Nöden och de gemensamma farorna ha dragit
dem tillsammans. Och både Fritz och Pontus ha till sin
förvåning funnit att bland dessa obildade skomakare-, smeds-,
bokbindare- och skräddargesäller finnas pojkar, så
genomgående präktiga, att de få leta länge bland kamraterna för
att finna maken. Deras goda humör trots hungern och
kölden, hvarvid de äro vana, smittar äfven de andra och
göra att dessa, äfven under de värsta förhållanden, finna
tillvaron uthärdlig. Då en och annan af studenterna grinar
och beklagar och önskar sig tillbaka till Uppsala, tiga
gesällerna, spänna hårdare åt lifbältena och tycka,, att det
ändå icke är så förskräckligt farligt.
— Det är åtminstone bra att vi få slåss i morgon,
yttrar Fritz. Det är alltid en omvexling. För resten tycker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
