Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänta till våren, då vägarne voro farbara. Nej, midt i
vintern skulle det ske. Icke bry sig om den ginaste och
lättaste vägen utefter kusten. Nej, rakt öfver fjällen skulle
marschen ske. Folk och hästar stupade, fröso ihjäl, föllo
i snön utmattade af hunger och ansträngningar. Omöjligt
att medföra kanoner, hästar, tross. Bagatell. Framåt skulle
det gå. Rakt framåt i drifvorna öfver fjällen. Kungen
främst, pulsande i snön, sträfvande mest, kämpande mest,
försakande mest. Och soldaterna, stackars nyutskrifna
pojkar, följde honom trots allt, då de sågo honom helt och
hållet dela alla mödor och allt elände. Samma historia
som i Ukrajna. Hundratals blefvo efter, fröso ihjäl eller
omkommo på annat sätt. Och resultatet några småstrider
utan betydelse. Och så har det alltid varit. Bara strida
och gå på, men föga fråga efter vinsten. Därför har det
också gått fanen i våld med alltsammans: provinserna,
härarne, pengarne, allt utom den underbara gloire, som
glimrar öfver kungens person. Men äfven den håller på
att gå sin väg. Och hvad återstår sedan? En fattig
riddare, som försökt kämpa mot en värld, men misslyckats.
Hård afbröts i sina melankoliska tankar af en
knackning på dörren. Det var Buss, som inträdde
— Hvad du ser glad ut! yttrade han förvånad, då
han fick se vännen.
— Och hvad du ser dyster ut, svarade Buss.
— Jag tänkte på landet och kungen.
— Bah! Det reder sig nog.
— Reder det sig. Aldrig.
— Åhjo... eller det vet jag inte... Vi få väl hoppas
det... Jag ger det tusan... Jag menar: I alla händelser
tänker jag icke bråka min hjärna med dylika tankar.
Hård stirrade på sin kamrat. Glädjen lyste ur ögonen
på honom. Det låg ett leende öfver hans läppar, som han
aldrig förr märkt, och i hela hållningen fanns något
spänstigt, käckt, öfvermodigt, något som påminde om den forne
Buss, innan han kom i fångenskap i Sibirien.
— Men hvad är det åt dig? Hvad har händt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
