Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
veta af. En så underlig karl. Icke bry sig om fruntimmer.
Hvad hade man väl annars för glädje af lifvet.
Åke blef afbruten i sina funderingar af höga rop. Han
vände sig om och såg två karlar som råkat i slagsmål. De
voro i fullt handgemäng och gåfvo hvarandra ordentliga
dängar. Knytnäfvar, armar, ben, hufvuden voro i fullt
arbete på dem. Rätt som det var gaf den ene den andre
en dansk skalle, så att motståndaren tumlade öfver ända.
Men kvick som en kattunge var denne på benen igen för
att gifva kamraten lika godt igen. Rundt omkring dem
stod en intresserad skock åskådare, som med tillrop och
bifallsord sökte uppmuntra de kämpande.
Åsynen af slagsmålet erinrade Åke om hans uppdrag.
En pinsam känsla bemäktigade sig honom. Han ångrade
att han någonsin gifvit sitt samtycke. Äfven om mannen
verkligen var en rysk spion, var det dock en ruskig sak
att lönmörda en människa. Nej, hellre då möta henne
öppet bröst mot bröst.
Han kände ett begär att springa därifrån, att icke
invänta den unge adelsmannen, så att han kunde draga sig
från hela historien. Men så slog honom tanken att han
mottagit pengarne. Alltså: han hade redan sålt sig. Att
nu gå sin väg och svika sitt löfte vore fegt och ett ännu
värre brott. Föröfrigt. Var det egentligen något brott.
Mannen var ju en fosterlandsförrädare, en den uslaste skurk,
som kunde tänkas. Tvärt om borde det vara en
förtjänstfull gärning att döda en sådan människa.
Tankarne på Malin, på stugan, på båten, på att han
kunde bli sin egen herre och för alltid slippa tjäna andra
återkom med förnyad styrka och han beslöt att stanna kvar,
invänta den unge adelsmannen och på hans anvisning
utföra dådet.
— Föröfrigt är jag ju endast medlet. Den som
egentligen har ansvaret, är han. Kan just undra, hvarför han
icke gör det själf. Men han är väl rädd. Han såg hvarken
synnerligen modig eller stark ut tänkte Åke, medan han
gick af och an på hamnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
