Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni omöjligt kunde vara en förrädare. Och det var därför,
som jag sprang fram till er och tog er i armen i stället
för att lömskt smyga mig på er och sticka ned er.
— Jag är dig verkligen tacksam därför. Lätt hade du
kunnat döda mig, då jag gick gatan framåt utan att ana
någonting, och för öfrigt var jag försjunken i helt andra
tankar.
Buss tystnade. Han kom att tänka på Lisa. Det var
alltså icke hon, som skrifvit till honom. Och han, som
inbillat sig så mycket. Kunde hon ens skrifva?. Det visste
han ej. Men så mycket var säkert, att icke tjänade det
någonting till att längre vänta här. Hon kommer ju i alla
fall icke.
Buss tog Åke i armen.
— Kom med du, skall du få se på något roligt,
yttrade han.
Den unge fiskaren ryckte till. Han tyckte att klangen
i hans röst lät så underlig. Han kastade en snabb blick
på honom och han förvånades öfver det bistra draget kring
hans mun och den hårda glans, som glödde i hans ögon.
— Hvad tänker han göra? undrade han och följde
med honom.
Buss gick Prästgatan rakt fram. Då han kom till
torget, vek han af in på Österlånggatan för att sedan fortsätta
till källaren »Randiga Byttan». Han anade att
adelssnobbarne sutto där och gjorde sig lustiga öfver honom.
Kanske de redan gladdes öfver hans död. Ja, naturligtvis. Det
var ju uträknadt, att han för en kvart sedan skulle stickas
ned. Och det hade han otvifvelaktigt blifvit, om icke
han tillfälligtvis på förmiddagen träffat den unge fiskaren
och denne sedan igenkänt honom. Sannolikt sutto de där,
hånfullt skränande, stolta, öfvermodiga att ha lyckats blifva
honom kvitt och fått honom att falla för en lejd mördares
hand. Ja, nu var väl glädjen lös i deras lag, och det är
väl ingen hejd på deras bravader. Ty pengar hade de.
Och det var deras enda värde i dessa bistra tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
