Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belöning, yttrade Adolph med stolt själfbelåten min, i det
han samtidigt vinkade åt fiskaren i fönstret. Hufvudet
försvann och ett ögonblick efter uppenbarade sig Åke i dörren.
Adolph och några af de andra skyndade mot honom för
att höra närmare detaljer om inordet. Men då de kommo
intill honom, kväfdes deras ord. De tyckte, han såg så
underlig ut och att han betraktade dem med en så
besynnerlig blick.
Några sekunder efter det Åke inträdt, öppnades dörren
ånyo. Blickarne vändes dit för att se hvem den nykomne
kunde vara, och till deras ytterliga häpnad och förskräckelse
sågo de Buss inträda. Den unge löjtnanten steg långsamt
in i rummet. Om åskan slagit ned för deras fötter, kunde
de icke blifvit mera bestörta. Buss var alltså icke död.
Den unge fiskaren hade, trots den penningsumma, han fått
på hand, icke fullgjort sitt löfte utan i stället förrådt dem,
sannolikt mot god betalning. En sådan skurk. Hvem skulle
trott honom därom, han som såg så ärlig och trofast ut.
Ju mer de iakttogo Buss utseende, dess räddare blefvo
de unga adelssnobbarne. Ett bistert leende låg öfver
löjtnantens drag, och han betraktade ömsom sina fiender, ömsom
Lisa, som satt bakom disken och förvånad iakttog uppträdet.
Utan att yttra ett ord lämnade Buss de förskräckta
adelsmännen och gick fram till flickan.
— Lisa, har du skrifvit ett bref till mig i dag och
sändt en betjänt med det till min bostad? frågade han.
— Nej, svarade flickan förvånad.
— Godt! Jag anade det.
Därpå vände sig Buss från henne.
Då de unga adelsmännen till sin glädje sett att
löjtnanten icke brydde sig om dem och ej, som de först trott,
genast rusat på dem för att sticka ned dem, hade de, drifna
af sin fega rädsla, störtat på dörren för att skynda ut och
fty undan den fara, som hotade dem. Men framför dörren
stod Åke och väntade. Då han såg dem komma mot sig,
drog han den långa dolk, som han fått af Adolph för att
därmed nedsticka Buss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
