Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värjspetsarne och på Buss beslutsamma utseende och
lysande ögon.
Striden hade varat omkring tio minuter. De tre
adelsmännen, hvilka icke voro så vana att föra värjan, började
känna sig andfådda och trötta, men uppbjödo alla sina
krafter för att döda sin fruktansvärde motståndare. Alla
utrop och hviskningar hade tystnat. Ingenting hördes
annat än värjklingornas rassel och de kampandes häftiga
andedrag.
Nu beslöt Buss att riktigt på skarpen skrida till
angrepp. Och inom få minuter hade han i två glänsande
stötar stuckit ned två af dem.
— Den tredje!
— Den fjärde! ropade han hest, då de föllo.
Återstod Adolph. Denne hade han velat spara till
sist för att riktigt pina honom. Han ville leka med
honom som katten med råttan, håna honom, förlänga hans
dödskamp så mycket som möjligt och riktigt straffa honom
för hans lömskhet och feghet.
Adolph insåg, att han var förlorad. Ensam kunde
han omöjligt reda sig mot den fruktansvärde löjtnanten.
Men en sista rest af adelsstolthet fick honom att taga sitt
parti och söka kämpa i det längsta. Så mycket som
möjligt sökte han betvinga sin rädsla och stålsätta sina nerver,
men på hans dödsbleka ansikte, från hvilket kallsvetten dröp,
på hans ryckningar och darrande händer kunde man se,
hvilken fruktan han kände inom sig. Likväl ville han icke
vika eller gifva sig. Han visste för öfrigt, att det icke skolat
tjäna någonting till. Bort kunde han icke fly. Ännu stod
Åke och vaktade dörren med blottad dolk, så att ingen
hvarken slapp ut eller in. Så snart han vände ryggen till,
visste han att han genast skulle bli nedstucken. Och att
dö så, likt en feg hund inför Lisas och de andras ögon,
vore det skymfligaste af allt. Nej, hellre då stanna och låta
sticka ned sig. Eller kanske själf lyckas sticka ned Buss.
Ett hopp glimtade till i hans ögon. Hvem vet? Underligare
saker hade man sett vid dueller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
