Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick det, och till en början trodde vi, att ryssarne ej skulle
kunna hinna upp oss. Vi kände oss lugna i våra säkra,
snabba båtar. Några af de yngre voro till och med så
öfvermodiga, att de räckte lång näsa åt de ryska fartygen
och tillkastade dem skällsord. Men de fingo ångra sig.
— Hur så? afbröt Åke.
— Vänta, skall du få höra... Vi seglade undan
förstås. God slör hade vi, och med den vinden kan det gå fort,
som du vet. Ärorna användes så kraftigt som möjligt, och
vi hyste godt hopp om att kunna rädda oss. Men ju längre
vi seglade mot Ljusterö till, dess mera sågo vi, att ryssarne
vunno på oss. Närmare och närmare kommo de. Till sist
insågo alla, att de måste hinna upp oss.
...Då skall du se, att förtviflan grep oss. Af oro och
ångest kunde vi knappast sitta stilla. Vi skulle velat resa oss
upp och springa. Vi skulle velat piska seglen, om det kunde
hjälpt att få starkare fart. Men det enda vi förmådde var ju att
passa på vinden så bra som möjligt och att hugga i med årorna
så mycket vi förmådde. Och det gjorde vi också, må du tro,
gjorde det så pass, att till vår sorg tre åror brusto på två båtar.
...Kvinnorna gräto naturligtvis och jämrade sig.
Barnen skreko. Och vi män sutto tysta, ängsliga. Ty vi visste
att vi voro förlorade, om ryssarne kommo inpå oss. Få
gevär hade vi och icke många andra vapen heller. Vi skulle
omöjligt kunna reda oss mot denna öfvermakt. Det insågo
vi, och därför tillsade vi våra hustrur och döttrar att om
det kom till strid och de märkte att ryssarne vunno, skulle
de själfmant kasta sig i vattnet.
— Nå, lofvade de det? frågade Åke.
— Ja, det gjorde de, kan du väl förstå. Och sedan,
då ryssarne kommo allt längre inpå oss, togo vi farväl af
hvarandra. Vi omfamnade våra kvinnor och våra barn
och sedan tryckte vi män hvarandras händer, lofvande
hvarandra att kämpa till det yttersta och slå ihjäl så många
ryssar vi kunde.
...Allt närmare kommo ryssarne. Redan, kunde vi se
deras skäggiga gestalter sticka upp ofvan relingen och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
