Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Morgonen grydde och det blef dag. Åke seglade på
vidtbekanta fjärdar mot sitt efterlängtade Värmdö, där han
skulle få träffa Malin. Hade hon redan dött och det utan
att han fått tala vid henne och kanske i den tanken, att
han förskjutit henne, ja, då visste han, att han icke mera
skulle få någon glädje i lifvet. Ju mer han tänkte på den
möjligheten, dess starkare grämde honom hans hårdhet och
dumhet att icke ha tagit henne med i sin båt den förfärliga
natten. Hur många svåra stunder för dem bägge hade då
icke blifvit inbesparade, hur mycken ånger, hur många kval
för honom själf. Först då han varit nära att förlora henne
och kanske förlorat henne, förstod han till fullo huru högt
han älskat henne. Och där han satt vid rodret, vridande
sig af ängslan och otålighet, ropade han gång på gång.
— Malin! Malin! Du får icke vara död. Jag måste
tala med dig. Du måste förlåta mig...
Följande dagens eftermiddag skymtade han Värmdöns
stränder. Men vinden hade mojnat af. Fastän det var
medvind gled båten endast långsamt fram öfver vattenytan.
Åke kunde icke sitta stilla af lutter otålighet. På det här
sättet kom han ju aldrig fram. Han reste sig upp, tog
ned seglen, satte ut årorna och började ro som en galning.
Han skulle träffa henne innan kvällen, i morgon kunde hon
vara död; då var det för sent, och han skulle bittert få
ångra sig i hela sitt lif.
Efter ett par timmars rodd steg han i land på Värmdön.
Han skyndade till en bekant, som bodde i närheten, för att
fråga honom, om han visste hvar Malin befann sig. Han
träffade hans kvinna hemma och frågade henne i stället.
Men hustrun visste ingenting.
— Hvar är er man Anders? Kommer han icke snart
hem? frågade Åke.
— Anders är ute i skogen. Han kommer väl hem mot
kvällningen, yttrade hustrun.
— Först mot kvällen! Och för mig är hvarje minut
dyrbar. Jag måste träffa henne, innan det blir mörkt,
tänkte Åke förtviflad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
