Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blidö, då grep mig förtviflan. Ett par gånger bade den
tanken kommit på mig, att du skulle vända om, söka efter
mig och ta mig i din båt. Men när du icke gjorde det,
när du försvann för mina blickar, då önskade jag mig döden.
Och ser du, det var därför jag blef så glad, då jag fick
syn på de förföljande ryssarne.
— Stackars liten! mumlade Åke och tryckte hennes
hand.
— Ju närmare de kommo, ju ängsligare männen och
kvinnorna blefvo, dess lyckligare kände jag mig. Jag tänkte
knappast på, att de också måste dela mitt öde. Jag tänkte
endast på att jag själf snart skulle få dö.
— Och det gladde dig? frågade Åke.
— Jag önskade intet högre, nu sedan du öfvergifvit
mig. Hvarför skulle jag väl lefva. Min eländige make
hade lämnat mig vind för våg, mitt hem var uppbrändt,
mina föräldrar döda, och nu till sist var också jag bort-
kastad och föraktad af den jag höll kär. Det var för mycket
för mitt unga hjärta, och därför ville jag dö.
— Stackars Malin! hviskade Åke och kände bittra
samvetskval öfver att han handlat som han gjort.
...Ryssarne kommo allt närmare. Alla och bland dem
äfven jag trodde, att de snart skulle hinna upp oss och att
vi voro förlorade. Då hörde jag någon nämna om ett sund,
i hvilket vi kanske kunde rädda oss. Jag såg hur alla
båtarne styrde dit, jag såg hur det första fientliga fartyget
stötte på grund, hörde ryssarnes vilda förbannelser och de
våras glädjerop — och en oändlig smärta grep mig. Kanske
vi ändock skulle komma undan, kanske jag skulle undgå
att bli dödad? Ja, i det ögonblicket beslöt jag mig för att
i så fall vid första lägliga tillfälle kasta mig i sjön.
Plötsligt förnam jag en häftig stöt. Vi hade stött på
grund. Under den allmänna förvirring, som härpå följde,
var jag den enda som satt lugn. Männen svuro och
förbannade, kvinnorna jämrade sig och gräto, barnen skreko;
men jag satt lugn, nästan lycklig. Nu var jag säker på
att jag skulle få dö. Det enda som vållade mig smärta var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
