Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Berätta hur du hade det under flykten, afbröt Åke
och kysste henne varmt på pannan.
— När jag gråtande satte mig ned på toften bland
det främmande folket, kände jag mig så förfärligt ensam
och öfvergifveu. Jag kände knappt en enda af dem, ty de
voro ju nästan allesammans den usle gubben Flundras
gäster. Om du kunde anat, hur jag i det ögonblicket
längtade efter dig, skulle du aldrig haft hjärta att stöta mig
ifrån dig som du gjorde.
Åke böjde sig ned och kysste hennes hand.
Malin lät sig icke störas utan fortsatte:
— De andra sågo på mig. De trodde att jag var så
ängslig för farans skull och att det var därför, som jag grät.
Men hvad brydde jag mig om faran; hvad brydde jag mig
om ryssarne och om hela lifvet för öfrigt. Det enda jag
önskade var att få dö och det så snart som möjligt.
...Timmarne gingo och vi hade kommit långt ut på
fjärden. Ännu voro kvinnorna och i synnerhet männen
jämförelsevis lugna. De sågo icke till de ryska fartygen
och voro nästan säkra på att kunna undkomma dem. Det
enda, de sörjde öfver, var deras brinnande stugor, hvilkas
åsyn förföljde dem under hela seglatsen öfver fjärden. Men
jag sörjde icke öfver att Petter Flundras präktiga hus, det
vill säga mitt hem, brann upp. Jag var glad däröfver.
— Brinn; brinn! Att min skam må brinna upp med
dig, tänkte jag, medan jag såg lågorna från dess tak slå
upp mot himmelen.
Plötsligt fingo vi syn på de förföljande ryska fartygen.
Genast grep oron män och kvinnor. De förra togo till
årorna och började ro med ursinnig fart; de senare suckade
och jämrade sig. Men den som var glad, det var jag...
— Huru! Glad? afbröt henne Åke förvånad.
— Ja, just glad. Ty jag hoppades att ryssarne skulle
hinna fatt oss och förgöra oss alla.
— Besynnerlig glädje, mumlade Åke.
— En lång stund hade jag sett din båt långt framför
de andras ute på fjärden. Men när den försvann bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
