Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Pjesen är slut. Låtom oss supéra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saker gjorde, att soldaterna trots allt härdade nt och satte
sin plikt och ära i att följa sin konungs föredöme.
Men i längden blefvo svårigheterna för stora. Nöden,
som tilltog för hvarje dag, undergräfde hänförelsen. Knappt
någon mat fanns att få. Vid återtåget hade fienden
bortfört alla lifsmedel och bränt de flesta byar och byggnader.
Hela trakten liknade ett svedjeland. Från Sverige var
visserligen riklig tillförsel anbefalld, men hvad hjälpte det,
då man i följd af de gyttjiga vägarne, bristen på foder
och de utkörda hästarnes kraftlöshet icke kunde komma
fram. Massor af lifsmedel måste nedläggas i Uddevalla,
Vänersborg, Skara, Jönköping och kunde sedan icke
fortskaffas till hären. Och under tiden svulto soldater och djur.
Andra svårigheter tillkommo. Dricksvattnet var ofta
kalk- eller lerblandadt, och efter regntiden kom en bister
köld. Under den första månaden föllo omkring tre tusen
man för hunger, sjukdomar eller fiendehand. Officerarne
i synnerhet de äldre, blefvo otåliga. Flera gånger
beklagade de sig för kungen. En gammal öfverste yttrade vid
ett tillfälle till honom, att hans folk inom kort skulle helt
och hållet sakna munförråd.
— Då få de gräfva i de norska bergen, svarade
kungen kort.
Den gamle öfversten betraktade honom förvånad.
— Men på sådant sätt kan ju soldaten omöjligt få
sitt lifsuppehälle.
— Kan han icke lefva, så må han dö, svarade kungen
och vände honom ryggen.
Öfversten stod kvar och stirrade efter sin bortgående
konung. Det brann någonting i hans öga, men hvad han
tänkte, behöll han för sig själf.
Äfven från sjösidan hotade fienden. Förbi
Fredrikstens fästning intränger nämligen en djup hafsvik,
Idefjorden. På densamma lågo en mängd fientliga fartyg,
som kraftigt bidrogo till fästningens försvar och dess
förseende med lifsmedel. Kungen ville angripa och förstöra
dem, och hade för sådan afsikt i bohuslänska skärgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
