Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Nu är jag herre öfver dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Görtz skulle vid en närmare undersökning komma i dagen.
Andra menade, att räkenskaperna voro i så stor oordning,
att det icke på många år, kanske aldrig, kunde utredas
och att utländska makter under tiden skulle blanda sig i
saken. Andra invände, att Görtz hade konungens frikän-
nelsebref och hans skriftliga befallningar för hvad han tagit
sig för, hvadan tadlet och domen borde falla på kungen
och icke på Görtz. Men som alltid voro hatet och
hämndbegäret de starkaste driffjädrarne till den förhastade brådska,
hvarmed utslaget blef verkställdt.
I början af rättegången begärde Görtz en präst till sig.
Man skickade en pietistisk andlig vid namn Conradi. De
träffades dagligen och prästens deltagande för den fallne
diplomaten blef allt djupare. Han vände sig till ständerna
med förböner för Görtz, men förgäfves. Äfven till Ulrika
Eleonora riktade han sina bref, men fick till svar att hon
var bunden af ständernas vilja. Då detta misslyckades
försökte han hos Horn, men denne svarade:
— Jag känner mannen. I fall han nu omvändt sig,
bör man passa på och ju förr dess hellre skicka honom till
himlen, ty eljest slår han snart om igen och förspiller sin
egen salighet.
En sak, som Görtz på alla sätt försökte att slippa ifrån,
var grafven i galgbacken. Men ständerna, i synnerhet
borgerskapet, yrkade på domens fullgörande i all dess
stränghet. Görtz vände sig därföre till rådet. Åtskilliga ville
bifalla hans anhållan, ty, sade de, man bör ej skymfligt
behandla den, som kungen hedrat med sitt närmaste
förtroende, och Görtz äger stor släkt utrikes, hvadan resande
svenskar och vår adel kunde komma att lida, om han
behandlades för strängt.
Men då svarade en af rådsherrarne:
— Denman, som enligthvad rannsakningen ådagalägger,
har velat kasta hela vårt rike öfver ända och som nära
nog uppnått sitt fördärfliga uppsåt, kan icke för hårdt
straffas. Han må tjäna andra dylika lycksökare till varnagel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
