Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Sista tablån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke rest ut i kriget och det första han där fått upplefva,
var de hemska vinternätterna i Ukrajnas skogar, så lika
dessa nu i Norges fjäll. Han mindes de hundratals män
som då fröso ihjäl, sin vän Hårds stympade fötter och sin
egen ängslan att råka ut för samma öde. Så hade våren
kommit. Ett matt leende drog öfver hans tärda drag, då
han påminde sig den vackra tscherkessflickan Mitja, som
en morgon kom flyende till lägret och som han och Kruse
tagit hand om. Henne hade han tyckt om. En kort tid
hade deras lycka varat. Så kom nederlaget, flykten,
tillfångatagandet och till sist den tröstlösa marschen in i
Ryssland, som sedan efterträddes af det ännu sorgligare tåget
till Sibirien, och fångenskapen där. Det var dagar, som
han icke lätt glömde. Han mindes hur förtviflad han varit
den första tiden, men huru han sedan blifvit lugnare och
funnit sig i sitt öde. Så yppades tillfället till flykt, han
försökte och lyckades att efter flere månaders vandring
genom Rysslands och Polens skogar en natt, då han var
halfdöd af svält och umbäranden, stöta på Kruse och hans
män och blifvit räddad. Sårad hade han blifvit många
gånger, men döden hade han undgått och kommit tillbaka
till sitt land. Då hade han i Stockholm träffat vackra Lisa
på källaren »Randiga Byttan», haft några veckor af lycka,
så blef den förstörd och han begaf sig åter ut i kriget, och
nu låg han här, dömd att dö. Han suckade.
— Hvarför finner du det så svårt att dö? frågade
Kruse.
Buss vände hufvudet mot honom.
— Det är icke det att dö. Det kan väl vara detsamma
att stupa för en kula eller att frysa ihjäl. Det är icke det,
som gör mig bedröfvad, svarade han.
— Nå hvad är det då?
— Jo, ser du, det är den tanken att, när man är så.
ung som jag, nödgas lämna all lifvets glädje utan att
knappast ha smakat den, som pinar mig. Hvad ha vi egentligen
haft för verklig glädje i vårt lif. Att skjuta och sticka,
kämpa mot fiender och känna modet och kraften brinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
