Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Ur tidens krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
UR TIDENS KRÖNIKA.
att uppsamla sin kollekt, ty »det är en välsignad sak att i
stället för den ärgiga kopparslanten och den tillskrynklade
tolfskillingen få en liten vacker kråsnål, en liten nätt
guldring eller en skinka och några marker färskt smör i
kollek-ten, och det hvarje söndag till på köpet 1 För ett sådant
’dagligt bröd’ kan man gerna tyda ’fader vår’ efter
omständigheterna.»
Fru Carléns En natt vid Bullarsjön angrep ungefär
samtidigt läseriet och de väckte och mötte ett skarpt ogillande.
August Blanche pJstår, att hennes teckningar äro sanna; han
skulle kunna ge henne ännu vidrigare fakta; längre fram —
säger han —- vill han sjelf bruka dem.
Så gingo några år och läseriet tilltog. »Den inre
missionen» uppkom med sina grefvar och hofstallmästare.
Wieselgren inbjöds och höll sina konventiklar och skulle, säger
Blanche, »lära det oroliga folket att, mot löfte om ersättning
i himmelen, tåligt bära all jordens förtryck, våld och elände».
Då gafs den ii juni 1850 på Mindre Teatern Jeannette
Granbergs skådespel Läsarpresten. Stycket gjorde verkan, den inre
missionen sprängdes och Wieselgren återvände med
oför-rättadt ärende.
Blanche kunde egentligen icke någonsin frigöra sig från
sin så djupt inrotade motvilja för de frikyrklige. Till och
med i november 1857, då K. M:ts förslag om religionsfrihet
fallit, skrifver han i en återblick i Illustrerad Tidning: »Om
å ena sidan synes med förnuftet och känslan fullt
öfverensstämmande, att inga band på samvetsfriheten läggas, så kan
man likväl icke neka för, att det å andra sidan tyckes något
motbjudande att lemna fritt spelrum åt de mer eller mindre
befängda sekter, som svärma kring statskyrkans murar, eller
gifva till spillo en kult som, hur bristfällig den än till
formen är, likväl i sitt innersta ännu förvarar så mycket städadt,
godt och uppbyggligt. Denna gemensamma kör af katoliker
och metodister, läsare och baptister, som alla höja sina
stämmor för religionsfriheten, klingar icke rätt bra i våra öron,
och mormonernas på afstånd ljudande säckpipor bidraga icke
heller till effektens förskönande.»
Om man sörjde öfver Tegnér, om man harmades öfver
Scott, mötte man Taglioni med ett oerhördt jubel. I slutet
af augusti 1841 anlände denna ryktbara dansös till
Stockholm. Hon hade då redan uppträdt i kontinentens förnämsta
städer, och — skref i maj månad 1832 den reaktionäre hof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
