Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Ur tidens krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
UR TIDENS KRÖNIKA.
Napoleon i dans. — — Lifvet i sin fullhet, blomstrande i
godhet, mildhet och qvinlighet, lefde i hvarje rörelse.»
Tidningen Svenska Biet innehöll en artikel, som sade, att sjelfva
änglarne gerna beginge helgerån, blott de kunde tillvinna
sig en blick af Taglioni, och Allehanda skref i sin förtjusning
följande: »äfven på de eljes mest slutne utöfvar den sanna
skönheten, den himmelska konsten sin allmakt — — och
fyller själen med en oförklarlig ljuskänsla.» Det heter om
Taglioni hos en samtida biograf: »Det säges om Venus, då
hon uppträdde i en balett, att hon ’dansade med ögonen’
(saltabat oculis). Detta blir först fattligt, sedan man sett
Taglioni.»
Äfven »societeten» bragte henne sitt offer.
Hofinten-denten Röök gaf en lysande soaré i museum, som den tiden
var beläget på Kungl, slottet. Dansösen framfördes till en
blomstersmyckad tron, hvilken man hade prydt med en staty
af Terpsichore. Hon möttes af det harmoniska sällskapet
med en sång, hvars ord voro skrifna af kanslirådet af
Wetterstedt.
»Oh Toi! qui sais suivre mes traces,
De Terpsichore entends la voix!
J’étais, pour plaire, unie aux Graces,
Mais tu les réunis en Toi!» etc.
Yrseln beröfvade »hela Stockholm» all sans. Hästarne
frånspändes hennes vagn och man drog henne, förde henne
i triumf under skrän till hennes logis, och bland de tvåbenta
paradök, som ansträngde sig vid fimmerstången, upptäckte
man flere af societetens kavaljerer.
En af de få, som bibehöllo sitt lugn midt under den
allmänna villervallan, var Blanche. I stället för att deltaga i
kören, skämtar han. Danskonsten, säger han i en uppsats i
Freja, intager ej den högsta, men den lägsta platsen i
konstskalan. Är det ej, frågar han, vår egen baletts uselhet, som
väckt denna förskräckliga Taglionifeber till lif? Men —
skämtar han — »det är ej med förnuftet man skall fatta
Taglioni, och är det ej snarare ett nytt bevis på hennes
storhet, att menniskorna kunna få bli galna, vansinniga i
henne, utan att nödgas inregistreras på dårhuset? Men så
är hon ej heller någon fix idé: hon är rörelsens fulla poesi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
