Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid Lidingöbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja!» ropade Wendel med otålighet.
Jag kastade ännu en blick på denna grupp af så föga
lif och lvcka, trots ungdom, skönhet och champagne, och
aflägsnade mig derefter.
Det dröjde icke länge förrän de två äfven kommo ned
och närmade sig bron, arm i arm. Qvällen var verkligen
så mörk, att man bokstafligen icke såg handen för ögonen,
men jag följde de knarrande stegen, sjelf gående så ljudlöst
jag kunde.
»Kostar två skilling,» tillkännagaf gumman, som uppbar
broafgiften.
»För fram och tillbaka?» frågade jag.
»Då kostar det fyra,» svarade hon; »men jag tänkte,
att herrn hörde till herrskapet, som nyss gick genom
grinden.»
»Och herrskapet betalte?»
»Bara för fram.»’
Jag kastade slantarne åt gumman och skyndade efter
öfver bron. Himmel, bro och vatten, öfverdragna af samma
ogenomträngliga svarta färg, voro liksom sammangjutna i ett,
men mina öron uppfångade de framför mig knarrande fjäten.
Efter någon stund tystnade de. Derefter och nästan
ögonblickligen hördes en qvinnas utrop: »O, min Gud!» hvarpå
följde ett starkt plumsande i vattnet. Med ett skrik, som
kunde höras vidt omkring, störtade jag fram mot den sidan
af bron, hvarifrån jag hörde det der utropet. Kastande
mig framstupa och med venstra handen hållande mig fast
vid brokanten, famlade jag med den högra i vattnet på ett
ställe, der jag trodde mig hafva varsnat några ringar på
vattenytan. Jag kände snart någonting fastna mellan
fingrarna, grep derom och började lyfta af alla mina krafter,
Då glänste mot mig, trots aftonens täta mörker, ett likblekt
ansigte, en qvinnas, i hvars långa stripiga hår jag höll.
Jag tyckte riktigt att det spred sig ett sken rundt omkring,
liksom hade jag dragit månen ur djupet. Jag lyckades närma
detta hufvud intill brokanten, men oaktadt min arm anses
vara bland de starkaste, förmådde jag ej draga upp kroppen
på bron. Det var som öm en dold makt, på djupets vägnar,
väldigt kämpade med mig om mitt eröfrade byte. Under
mina ansträngningar att hålla det der hufvudet åtminstone
öfver vattenytan, kände jag min arm, som dessutom skafdes
mot den hvässa brokanten, allt mer och mer förlamas, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
