Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evelina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommissionären svarade, att brukspatronen strängeligen ålagt
honom att uppsäga mig och hyra ut lokalen åt en annan.»
»Hyra ut lokalen åt en annan utan att först fråga den
gamla hyresgästen om hon vill bo qvar mot ökad hyra!»
»Ja, mitt barn, är det inte obilligt, omenskligt? Och
jag som tänkte få bo här till döddagar!» tillade min mor
snyftande.
Bunden af ett gifvet löfte, hade jag ej för någon
omtalat det högst egna förhållande, hvaruti jag stod till
Dillmanska familjen, ja, icke ens för min mor, helst jag fruktade
att hon, i sin välmening för mig, alltför mycket skulle
variera på detta redan bedröfliga ämne. Sedan jag tröstat
min mor med den försäkran, att hon icke skulle flytta från
det hem, som genom beqvämlighet och vana blifvit henne
så kärt, lemnade jag henne.
Sättande denna händelse, som väl mycket liknade
förföljelse, i sammanhang med det obehag jag redan haft för
den familjens skull, fattade jag mitt beslut och begaf mig
genast till det hus vid Regeringsgatan, som både egdes och
beboddes af samme brukspatron. Det var på förmiddagen.
»Brukspatronen gick nyss ut,» underrättade betjenten.
»Men hans fru är säkert hemma,» yttrade jag, »och
jag önskade få tala med henne.»
»Hvem får jag anmäla?»
Jag dröjde en stund med svaret.
»Min person är okänd,» sade jag slutligen; »men jag
är resande och har ett högst vigtigt uppdrag att framföra
rörande herrskapets bruksegendom i Bergslagen.»
Betjenten aflägsnade sig, återkom och bad mig stiga in
till frun. Jag gick igenom några stora, rikt möblerade rum
och befann mig snart uti ett mindre kabinett inför fru
Dillman och hennes dotter.
Modern kunde då vara omkring fyrtio år, en ålder då
qvinnans skönhet, i fall hon haft någon, är betydligt i
aftagande, men likväl icke sällan flammar upp innan den
fullkomligt slocknar, och det med en glans som täflar med
morgonens, någon gång till och med öfverträffande denna
genom mildhet, ljufhet och lugn. Det är icke mer något
som strålar, bländar, bränner och oroar; men hvad nu är
svalkar, hugsvalar, bjuder förtroende och frid. Så föreföll
mig modern. Man kunde se, att hon strålat och oroat i sin
ungdom; man såg, att hon hugsvalade och lyckliggjorde nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
