Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evelina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad dottern beträffade, så är hennes intagande bild
redan vid några föregående tillfällen, om också i hastighet
tecknad. Men det var något som fattades denna unga flicka,
och det var lyckan. Lycklig, skulle hon hafva inspirerat
kanske mer än mången annan af hennes kön, ty lyckan är
qvinnans poesi och förskönar hennes ansigte, liksom guldet
eller diamanten förskönar hennes toalett. Lyckligt, skulle
hennes ansigte varit ett af dessa transparanta, genom hvilka
en menniskas blick kan tränga, liksom solens stråle genom
ett rent glas. Men man såg, att ett moln hade vidrört
detta klara glas och lemnat imma qvar på dess yta.
Emellertid var bilden af Evelina, så hette min bekantskap från
Lidingöbro, sådan, att en gång sedd den aldrig kunde
glömmas, äfven om man också, för att kunna det, kringskansade
sig med all verldens filosofi. Det finnes verkligen varelser
som, ehuru sköna och goda som Guds englar, man icke
desto mindre önskade till Gud att man aldrig hade sett.
Men det kan jag försäkra, att jag, vid det tillfälle squi
nu är i fråga, hvarken hade ögon för den äldre damens
junoniska gestalt eller den yngres Venus-ansigte, hvarken
för aftonen eller morgonen. Jag såg blott i dem personer
som med obehag, förargelser, ja, med förföljelse lönat den
stora tjenst jag ansåg mig hafva bevisat dem. Dertill kom,
att sinnet, gallan, eller livad det heter, började sjuda öfver
hos mig, ty annars hade jag säkerligen icke farit fram så
påfluget och skoningslöst som jag då gjorde.
»Jag vet alls inte hur det står till på herrskapets
jern-bruk i Bergslagen,» började jag; »men det vet jag, att jag
sjelf nu tänker smida medan jernet är varmt.»
Mor och dotter, som, vid första anblicken af min
person, på en gång häftigt rest sig från soffan, stirrade på mig
med stora, nästan orörliga ’ögon.
»Särskildt får jag be mamsell,» fortfor jag, »att icke
dåna förrän jag haft den äran att tala till punkt.»
Dottern hvarken skrek eller dånade den gången, kanske
just till följd af det burdusa i mitt framställningssätt.
»Men, min herre!» ropade modern; »det är i högsta
grad förvånande att...»
»Javisst,» inföll jag; »men det är egentligen jag som
bör förvånas. För ungefär sex månader sedan hade jag den
lyckan eller kanske rättare den olyckan att draga mamsell
ur sjön vid Lidingöbro.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
