Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne grofsmeder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man trodde pä hans förmåga, dels ock derför att man
icke vågade betvifk den, emedan Ekeberg, i olikhet med
mycket starka personer i allmänhet, var lätt retad och
ständigt färdig att på stället ge slag i saken, och om man efter
ett nappatag med honom hade undsluppit med ett par
igenmurade ögon, en vrickad fot eller händ, så ansåg man sig
ha sluppit för mycket godt pris. Vanligtvis gällde det
förlusten af armar och ben, ja, gick till och med löst på lifvet.
Det hviskades om att han pliktat både hel och half mansbot,
utom det att han, till följd af sitt hårdhända manér, ofta
satt på högvakt, en förmån tillkommande lians rang såsom
officer.
Så t. ex. hade man mycket att förtälja 0111 det krakel
han på värdshuset Norrbacka skulle haft med en ledamot
af det vällofliga slagtar-embetet, en likadan koloss och
slagskämpe, men hvilket lärer slutat så olyckligt för den senare.
»Han blef som den möraste rostbiff’,» försäkrade smeden,
»och bräckt var refbenspjellet så det förslog, men hundra
riksdaler (böterna) kostade mig den oxen.» Hundra
riksdaler för en oxe var på den tiden orimligt tilltaget.
För öfrigt njöt Ekeberg mycket anseende både som
en förmögen och ordentlig borgare, städse punktlig i
uppfyllandet af sina förbindelser, antingen det gällde plånboken
eller knytnäfven. Såsom kornett vid borgerskapet hade han
för sin resliga gestalt väckt kung Carl Johans
uppmärksamhet och vid en parad äfven hugnats med några ord af
högstdensamme.
»Jag förstod inte hans rotvälska,» yttrade med
anledning deraf kornetten; »men det vet jag, att jag gerna för
honom skulle slå några slag, som tio Napoleoner skulle
blekna vid.»
Hofslagarmästarne hade sina qvartalssammankomster på
Lilla börssalen, der, sedan embetets affärer blifvit afhandlade,
en rundlig sexa uppbullades och en stor punschbål intogs.
Då uppstod en konversation snarlik åskans mullrande. Ord
vexlades för hvilka en grefvinna skulle ha dånat, och gester
gjordes som skulle ha skrämt en hel flock kammarjunkare
på flykten. Klart att Ekeberg vid sådana tillfällen alltid
hade högsta ordet och de tyngsta gesterna, och det
fordrades grofsmeders örhinnor och refben för att härda ut
dermed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
